Göteborgsposten – 29 juli 1867, sida 2

Begåfvad med en jernvilja, en anmärkningsvärd klokhet, egande hvarken principer eller skrupler, släppte baronen sällan den qvinna, som hade den olyckan att behaga honom. Han var dertill, — må man förlåta oss detta uttryck, — allt för mycket artist. Det enda medel som han uraktlät var det brutala våldet. Om han någon gång funnit sig tvungen att taga sin tillflykt dertill, var det blott efter att hafva med oerhördt tålamod uttömdt alla andra medel. Han hade blifvit betagen af Annettes skönhet och i synnerhet af det jungfruliga och distingerade uttrycket i hennes drag, som sällsamt kontrasterade med ringheten af hennes samhällsställning. Ett annat skäl gaf dessutom ny styrka åt hans önskan att lyckas hos den unga flicksn. Han var ytterligt svartsjuk på sin nevö, Jean de Runolles. Sedan han hade inkastat markisen i den verld, som de båda besökte, hade de mer än en gång funnit sig vara rivaler. Under de två eller tre första åren hade hans erfarenhet och snille gifvit honom företräde, men snart derpå hade hans nevö, rikare, yngre och vackrare, gått om honom. En verksam man skulle hafva tagit igen sin skada på något annat sätt, men baronen hade i hela sitt lif icke sysselsatt sig med annat än fruntimmer och kunde icke mera hoppas på andra triumfer. Han greps af ett slags svartsjuka och nästan hat mot den stackars Jean, som dermot betraktade honom som en af sina bästa vänner. Man påminner sig att hr Portin hade förklarat för