Göteborgsposten – 27 juli 1867, sida 2

Rattegangsoch Polissaker. Poliskammaren. Det finnes, som läsaren torde åtminstone af annonser i tidningarne ha sig bekant, en plats i narheten af staden med det klingande och drömmar från södern ssramkallande namnet Tivoli. Detta Tivoli har ock ett annat namn: Brantdala, svenskt som de klippor hvarpå det står. På detta ställe dansas, drickes öl, kurtiseras och slås käglor: hjeltarne pa platsen ärosurtillerister och deras civila vederlikar. Det har dock händt, och sådant hände för några veckor sedan, att en och annan husar uf härv. husarsqvadron boslutit sig för att taga stället i betraktande. De gula tränsarna på husarjackorna, deras hållning, betecknande en solidillitet af hvilken artilleristerna, hvarken hvad kassor eller ben beträffar, kunna i lika fullt mått skryta och som måste slå an t. o. m. på en handelsstads lättrörliga qvinliga befolkning — allt detta -Jorde att artilleristerna blefvo totalt fördunklade, eller som det ock kallas: undanpetade. Något sådant kunde icke tillåtas: artilleristerna måste qväsa skåningarne och vid det tillfälle som med detta referat afses fingo husarerna 31 Håkansson och 12 Eld ganska betydligt af artilleristernas och alla mera krigiska själars ultima ratio — sista fornuftsskal — stryk. Polisförhör blef med anledunng af detta slagsmål anstäldt och upplyste dervid Hakansson att artilleristerna som varit temligen öfverlastane börjat att visa en betänklig kitslighet mot de nyssnämade båda busarerna jemte en tredje kamrat till dem, hvilken slapp undan utan vidare upptuktelse. Husarerna, som e) just ville visa sig i samma mindre vackra belysning, som artilleristerna redan för sig åstadkommit, bade sökt undvika prålet, men uten särdeles lycklig påföljd. Håkansson fick en krets af artillerister omkring sig och Eld en annan. Af dem som H. hade på halsen vär artillaristen vid 9:de batt. Lundqvist den värste. Då L. förehölls om det oskickliga i sitt beteende, svarade han: Jag kan blott få plikta med min kropp, men stiy c ska grötbukarne ha. I tumultet blef H. af artilleristerna omkul kastad och sedermera lagen af Lundqvist, sparkad för näsan o. s. v. SlutIsen lyckades den til stadesvarande polisen att skingra de i tappert berserkaraseri mot en enda man försatta artilleristerna, hvarefter Håkansson fick bege sig hem. Ingalunda bättre hade det under tiden gått Eld. Denne hade af en annan klunga artillerister, lika svartsjuka om sitt herravälde på stället och öfver de å dansbanan uppträdande skönheterna, blifvit skuffad och slagen, under det de framställde sin åsigt om husarernas nationalitet genom att kalla dem för grötbukar, skåningar o. s. v. Han blef slutlige omkullmagen och för att kröna verket slog man honom till s st öfver ögat med en sten. Den som utförde denna vack a mandat var en artillerist vid namn Bäck. Eld hade likalitet som Håkansson kunnat iaktaga, hvilka som slogo dem u:om de båda verksammaste, Lundqvist och Bäck ö Dessa, liksom ett par vittnen, hade till forhöret blifvit inkallade Med en oforskämdhet som man sällin får se annat än bland värfvade trupper, fornekade såväl de tilltalade som vittnena att ba den ringa. ste kunskap om öfverväldet mot husarerna, hvilka hvarje gång de sticka näsan upp på Brantdala sade sig bli utsatta för skällsord om också icke såsom nu för stryk. v Målet förvisades till krigsratten.