Göteborgsposten – 27 juli 1867, sida 1

n5 För Victor Emanueli N 8 Nå, påfven — Pius den femte — —2 a Trebundrade år seen han dog, IE Nu lefver den nionde Pius ti Och han har det otrefligt nog! d d Till sist efter många bekymmer h De hunno till resans mäl, Och fryntligt blankte i solen lv I S:t Peterskyrkans kupol. Kors, här är ju allt som fordom: Se gatan, så smutsig och våt, Och midt i all dyn kardinaler I prunkande medeltidsståt. Der kommer den åldrige Pius Med sviten så strålande grann, Och Roma han mildt välsignar Men — Åkattarne? lyser i bann. Se munkar, skökor, banditer Och prester till öfverflod; Ett folk som ursinnigt knorrar Och hungrande ropar på bröd! Då logo Sjusofvarne glade: I Rom man att lefva förstår, Ty här som vi har man sofvit Och snarkat tre hundrade år! — — — O — ss — 2 — Er 2 D:r Gustaf Satter, som tillbringar sommaren på Stenungsön, har underrättat oss om, att han öfver vintern ämnar slå sig ner i Göteborg, för att härstädes öppna en pianoskola. Utan tvifvel är detta en kärkommen underrättelse för alla dem, hvilka åstunda att handledas af en verklig mästare i sitt fack. D:r 5. ämnar att för sina lektioner betinga sig 5 rdr i timman, ett pris, hvilket, ehuru här på platsen ovanligt, likväl icke bör synas för högt tilltaget, då man jemför det med de honorarier, hvilka utländska mästare med d:r Satters anseende och skicklighet erhålla. Lägger man härtill, att den utmärkte musikern under vinterns lopp kommer att anordna en serie konserter, om hvilkas intresse man, med kännedom om hans smak och talang, icke gerna kan tvifla, torde hvarje musikvän med glädje erfara detta beslut af den frejdade konstnären, att genom sin härvaro väcka lif i och sprida glans inom vår musikaliska verld, hvars verksamhet under de senare åren på ett ganska betänkligt sätt afmattats. Öfver utförandet af Blanches resande teatersällskap, som 2:ne gånger uppförts på Nya Teatern, hvilade äfven en viss matthet, tvifvelsutan mest betingad deraf, att hr Nyforss icke haft tillräcklig tid att fullständigt läsa in sin roll, hvilket naturligtvis störande inverkade på handlingen i öfrigt. Sjövalls roll ligger ej heller för hr N:s skaplynne som komiker, hvadan hans eljest osökta och naturliga framställningssätt häri blef snart sagdt raka motsatsen. Som ett kuriosum anmärka vi, att hans mask på ett ganska förvånande sätt påminte om — pjesens författare. Oaktadt alla aktningsvärda bemödanden lyckades hr Carlberg som Ölander icke att ersätta den talangfulle skådespelare, hvars förträffliga, om också, vi medge det, i denna roll kanske nog mycket chargerade spel, aldrig förfelade sin muntrande effekt på åskådarne. Rörande det vidare under veckan uppförda Mussetska proverbet, kunna vi icke yttra oss, af det enkla skäl, att vi icke kommit att se detsamma, men ett är dock visst, att omdömena deröfver varit skäligen olika. Flertalet synes dock ha kommit öfverens om, att stycket led af ett, för en dramatisk konstprodukt mördande sel, nemligen — tråkighet. Det lilla stycket Brutus, släpp Cesar, hvars innehåll man svårli gen lär kunna gissa sig till af titeln och som spelar under skräckväldet i Frankrike, är deremot här törut fördelaktigt bekant. Skräckväldenas tid är förbi, tänker mången, men Nordslesvigarne de tänka säkerligen annorlunda. Ett närmare ordande om dessas betryckta ställning medgifver icke krönikans in skränkta utrymme, vi vilja endast i förbigående anmärka, att då till lindrande af deras nöd utom i Danmark jemväl i Norge och senast i Frankrike ganska storartade insamlin gar gjorts och göras, så har oss veterligt hos oss föga eller intet i detta hänseende åstadkommits. Deltagare i de forna studenttågen, I som nu säkerligen de allraflesta äro män i staten, här synes det oss, som vore det dock nu ett lämpligt tillfälle att bevisa det edra högtidliga löften att i nödens stund bistå edra skandinaviska bröder icke varit, hvad så mången gerna vill påbörda eder, ett meningslöst pjoller, väckt till lif af ångorna från fyllda bålar, vackra höflighetsfraser utan betydelse, fostrade af stunden och förklingande med den! Är det någon som har sett den nya vattenbutiken i Brunnsparken? lcke jag — icke jag — icke jag, höra vi ropas från alla håll. Och det är sannerligen ej heller underligt, ty man skall vara bra nog skarpsynt för att upptäcka densamma. När man nu slutligen en gång kommit sig för att anlägga ett dylikt lika efterlängtadt som nödvändigt etablissement, har man, synes det oss, valt just jemt unn den olämnligaste nlatsen Tatällat för att. — — — — — 8 MD