Göteborgsposten – 20 juli 1867, sida 2

ned ministern Duruys söner, och de tillhöra m krets, som för ett godt ord griper till rärjan eller pistolen. Enligt franska begrepp ir duellen ett godt vadmål i hvarje hedersvist; men ett vilkor mäste det då vara, att edern verkligen står på spel och att icke wvarje oenighet ger aniedning ull dueller. Itt starkt missbruk af denna ultima ratio sger rum, och de täta duellerna ha derfor ätven omsider sframkallat en reaktion; flera relaktörer förklara nu, att de icke anse sigs örpliktade att duellera, derför att de omtala ych kritisera offentliga och bekanta takta, om sn eller annan finner sig deraf pikerad, och ;xemplet härpå är nu gifvet. En mångårig redaktör af Journal des Dåbats-, J. Weiss, anmärkte för några dagar sedan icke utan skäl, att den stränghet, hvarmed undervisningsministern Duruy behandlat normalskolan, hvilken upplöstes för tlera månader, derför att eleverna skickat SainteBeuve en adress i anledniog af dennes vältaliga försvar i senaten för tankefriheten och dess yppersta törkämpar i Frankrike, — att denna strängbet var påtallande i jemforelse med det öfverseende, ministern visade mot sina vänner, fastän de tillställde offentliga skandaler. Weiss berörde alls icke de uuga männens enskilda lif; han syftade endast på, hvad de företagit sig oskeatligen (den ene utaf dem hade t. ex. varit invecklad i slagsmål med en deputerad på bangården i Lyon), och då han på grund af sina anmärkniugar blef utmanad, gaf han ett afslag. En at bröderna Duruy slog då Weiss i ansigtet på hans byrå, och ett slagsmål uppstod, hvilket törst upphörde, då andra kommo till, som skilde dem åt. Weiss, som är en elegant skriftställare och sjelfva hofsamheten, åtnjuter stort anseende bland de franska redaktorerna, och hans personliga mod är höjdt öfver allt tvifvel; derför har han vid detta tilltälle kunnat visa det moraliska mod, hvaraf en fransman i hans ställning måste vara i besutning, för att kunna afslå en utmaning, och det allmänna omdomet har ej utfallit till förmån tör den unge Durey. En annan skandal af ännu värre beskaffenhet har i dessa dagar kommit till, och man ser deraf, hvarthän det leder, att den allmänna meningen medgitver berättigandet at att sjelf taga sig rätt. För snart ett par veckor sedan innehöll Courrier Frangais en ar-. tikel, hvari fanns det ominösa Granier (från Cassagnac). Dennes söner, Paul och Louis, den sistnämnde anställd vid Crdit foncier, gingo derför upp till hufvudredaktören Vermorel och framlade tör honom ett i bladets namn skrifvet beriktigande, hvilket de begärde att få i tidningen inryckt. Vermorel nekade. Han kunde ej förstå, sade han, att det var något att göra väsen utaf, man skref ju Martin (du Nord), Dupont (de PEure) 0. 8 v., och han hade endast velat på samma sätt beteckna deputeraden Granier de Cassagnac. Vermorel dref med de unga männen, genom att låtsa som om han aldrig hört något af, att samma sak förus varit föremål för offentliga debatter och blodiga trätor, och fasthöll ständigt dervid, att det bela alls icke var värdt att tala om. Paul och Louis Cassagnac aflägsnade sig då med den anmärkningen till Vermorel, att han skulle tå höra utaf dem, om han någonsin mera skref Granier (från Cassagnac). Dagen derester skickade den gamle Cassagnac ett bref, hvari han bad honom hålla sina söner i skinnet, och Paul berättade hvad som skett i Pays, skrytsamt tilläggande, att man af Courrier Francais likväl kunde se, det Vermorel lärt sig att skrifva hans familjenamn riktigt. Några dagar senare innehöll 4Courrier Francais en artikel, hvari hela samiljen Cassagnac häftigt angreps; fadren skildrades som en ärelös person, sönerna såsom slagskämpar, och bland annat erinrades om, Tatt Granier de Cassagnac sör ett tjugotal år lllbaka varit sekundant för sin svåger BeauÅvallon, hvilken dödat sin motståndare i oärlig s duell och på grund härat dömdes till tio års tukthus (han hade på stridsplatsen batvit sitt hedersord på, att han aldrig försökt sina pistoler, fastän det sedan blet bevisadt, att han en hel dag öfvat sig med att skjuta med dem). -I han inbillat Eder, skref Vermorel i ourTrier Francais till Cassag nac och hans son Paul, -att j ostraffadt kunnen spela offentliga insultanters roll — sadren i kammaren och Åsonen inom pressen —, och att det ej skulle , finnas personer, som hade mod att åter iu spärra Eder i det allmänna föraktets Bagno, , favars portar den alltför milda republiken år 11848 öppnade för Eder... En hvar, som ger 3 oss rätt, förpligtigas, att offentligen ansluta sig ill den demonstration, som vi härmed föreslå, titör att det allmänna föraktet må kunna få et! attryck. På denna uppmaning ingingo sam ehma dag flera hundrade förklaringar at perso: naner, som tillträdde densamma, dassa förklas, ringar tog polisen likväl i beslag, lika om der ,. tyckes ex officio förhöra Weiss. Den gamle Gassagnac har stämt Vermorel, och sönernt re me Eä — —— — —— — — — —