Göteborgsposten – 20 juli 1867, sida 1

mal som gatan. åtminstone af så pass aktningsvärd ålder, att krönikeskrifvaren i sin grönaste ungdom hörde den berättas. Så här lydde den då för tiden: Vid Gustaf III:s, tjusarkungens, hof glänste som en stjerna bland alla tärnor små den sköna fröken 4 Hennes ungdom och be hag samlade snart en skara at unga och lysande tillbedjare vid hennes fötter. Men hon som mera såg till kärnan än skalet valde framför de ståtliga yngre ädlingarne en äldre man, den allmänt aktade grefve 4X Förenade med äktenskapets heliga band fingo de dock icke länge njuta sällheten vid hvarandras sida. Döden bortryckte efter knappast ett års förlopp den ädle grefven, som lemnade sin unga maka försänkt i den bittraste sorg. Innan hennes älsklings dyrbara stoft nedsänktes i den kalla grafven, lät hon en skicklig artist poussera hans byst i vax. Konstverket lyckades, bilden blef frappant lik och den otröstliga enkan tillbragte dagligen flera timmar under betraktande af de älskade dragen. Men tiden som läker så mången sorg, kom äfven den sköna enkan att taga sitt förnuft till fånga. Efter ett år eller ett par stod den älskade vaxgubben förflyttad från hennes sängkammare nerdammad och bortglömd i en vrå. Den unga grefvinnan började åter att synas i verldshvimlet, kretsen af tillbedjare var snart åter lika stor omkring henne som före hennes giftermål. Huru det bar sig till, lyckades slutligen en ung, ståtlig gardeslöjtnant att fullkomligt eröfra det hjerta, som hon en gång föresatt sig aldrig skulle klappa för någon annan än den aflidne. Det var efter en lysande hofbal. Vagn efter vagn rullade utför Lejonbacken. I en af dessa låg den fordna gråterskan utsträckt i en lysande balkostym, drömmande om sin dyrbare make tror ni kanske? — nej, om den törföriska nye tillbedjaren, Martis-sonen. Vagnen stannar utanför hennes port, i detsamma hon hoppar ur vagnen närmar sig en man inhöljd i en vid mantel och hviskar med hastig och passionerad röst: -Af nåd förunna mig nu genast några minuters samtal! Det var han. Huru kunna motstå en sådan bön! För upprörd att kunna svara böjer den sköna enkan endast bifallande på det tjusande hufvudet och ilar förut upp för trapporna. I tamburen mötes hon af sin trogna kammarjungru. Liseue, tänd genast ljus i salongen, hviskar hon i mörkret till tjenarinnan. — Ljus, ack nådig fru — — — -Nåvaäl, hvarör dröjer du, skynda, skynda! — -Ack, nålig fru, vi ega icke en bit ljus i huset, jag rade alldeles förglömt att — — — Min Fud, huru då bära oss åt, och han som vänar derute. — Ack, jo nådig fru, nog finres det ett medel, men jag vet icke — — — Fort säg ut hvad du menar — — — Salig herrns byst som står till ingen nytta i zarderoben — — — Min Gud Lisette, hvad du är qvick, Ditt snille bryter fram som stormen Smält salig herrn på ögonblick, Sätt veke i och — slån i formen! Huru länge löjtnanten-friaren under den roceduren fick stå och vänta i tamburen förväler icke historien.