Göteborgsposten – 20 juli 1867, sida 1

hsingenting för att göra historien trolig, också l Jhar den nästan öfverallt, utan det ringaste tvång, gått i publiken. Men akta er ms I dArdenne de la Grangerie, stick icke er näsa hit under ert verkliga namn, ty var öfvertygad att, om icke andra, så skola åtminstone . falla de tidningsredaktörer inom Sveriges landa3. mären, hvilka ert sublima lugn (alias oför1I skämdhet) narrat att taga in historien utan reservation, på ett eller annat sätt hålla er varm. Och dermed adieu m:r de la Grange: rie, ni ursäktar måhända att vi icke tillägga: ll au revoir! Den som i Söndags på morgonqvisten passerade utför Södra Hamngatan och icke kände närmare till förhällandena blef säkerligen helt förbluslad då han ett, tu, tre säg en procession af lysande ordensband iklådda gentlemen företrädd af fladdrande sanor orma sig ut ur Frinurarelogens förstuga och i all stillhet fortsätta kosan ner till Jernvägstorget. Det var helt enkelt sällskapet P. B. som då begaf sig i väg att fira sin vårfest i det trefna Alingsås, gynnade af det präktigaste sommarväder vi haft på länge. Vid framkomsten till Alingsås samlade sig Göteborgs Bricollister å banhallen, dit efter en kort stunds förlopp sö,Idra tåget anlände, medförande bröder från Borås och Wenersborg, hvilka helsades med esttal och afsjungande af för tillfället särskildt författade verser. Man nedtågade derefter till Isstaden, genom en med kransar, guirlander och tlaggor smyckad äreport. Ester en fullstän;Idig reception i brunnssalongen, hvilken apterats till en fullkomligt ritualmessig ordenslokal, samlades man i källaremästaren Eks lokal vid Storgatan, hvarest under den mest lifvade sinnesstämning högtidsmältiden, så godt omständigheterna tilläto det, intogs i den till en fullkomlig löfsal omskapade, med sällskapets attributer rikt prydda matsalen och angränsande mårum. Etter i trädgården intaget kaffe afgick högtidsprocessionen med musiken 1 spetsen ut till det vackra Nolhaga, midt i hvars undersköna park en rymlig plats blifvit af ställets egare hr R. Hennigs välvilligt upplåten. Här var midtemellan tvenne allegoriska figurer en talarestol uppförd och framför denna glänste i estermiddagssolens guld den dyrbara silfverbålen, denna präktiga pjes, hvilken på sin tid i exponerad vid första verldsutställningen i Paris, sdervid af en den tidens dArdenne de la Grangerie benämndes kalken från domkyrkan i Upsala. Här förflöto nu några timmar på det angenämaste. Talare efter talare uppträdde, från en stark sångarkör tonade sången i fulla toner, då och då interfolierad af musik från en smakfull med löf och guirlander festligt prydd läktare. Men högljudast ljuda bravoropen, mäktigast smattra fanfarerna och ljufligast klingar sången etter det talarstolen beträdts af den käre och oväntade gäst, sällskapet i Alingsås fått träffa, neml. Ordens storprelat, kontrakts ) prosten i Södertelje J. P. Kullman, som genom sin närvaro vid denna sällskapets test påtryckte densamma en stämpel af ovanlig och oförgätlig högtidlighet. När man såg denne vördnadsvärde 72-åring, deltagaren i en Dahlgrens, Hedborns, Sondens och andra framstående svenska vitterlekares ungdomsfröjder, ännu rak och ståtlig utan tvekan bära på samma gång prestdrägten och sällskapet P. B:s högsta insignier, när man hörde honom med kraftig stämma och till hjertat gående ord tolka den djupa betydelsen af sällskapets valspråk, då greps man al beundran och aktning för den gamle, man förstod att han löst den svåra gåtan att så hushålla med ungdomens fröjder, att ett återsken deraf älven kan sprida sin glans i litvets afton, och när han tystnade logo läpparne och jublade högt, men från månget öga föll en tår af djup rörelse ner i den glittrande pokalen, hedrande för den som framkallat den, en perla dyrbarare än den Cleopatra lät falla i bägaren, innan hon kredersade den åt Antonius. Men tiden ilar med dubbel hast, då man har roligt, snart började solen dala i vester, påminnande derom att det vore tid att tänka på uppbrott, men dessförinnan hann man dock med all taga en munter svängom med de älskvärda damer, hvilka rundtomkring under de lummiga träden bildade intagande grupper och hvilka utan anstrykning af vanligt stadspryleri med nöje läto föra sig några hvart öfver len grönskande dansbanan. Slutligen måste man dock skiljas från den eende, herrliga nejden och begifva sig å väg n till staden. Dessförinnan uppträdde stalens högste styresman borgmästaren P. Walerg och bringade de bortdragande ett vänligt arväl och välkommen åter. Och vi äro öfertygade om att sällskapet ett kommande år ned glädje skall återvända till dessa grönkande parker, denna fagra natur, om hvilken n talare vid testen sålunda uttryckte sig: Se, himlen hvälltver sig blå och klar Allt öfver skogar och dalar, Och Solguden strör från sin glänsande char Sitt guld öfver björkar och alar. Lyss! Kärlek det hviskar i vindens sus, Lyss! Kärlek det sorlar i källans brus, Naturen sitt hjertespråk talar. Ta oe a — — —r KAR LL EEE — --DO — 4 KM RE PA HK DR Ö—