Göteborgsposten – 19 juli 1867, sida 1

— Den som betraktar er så mycket ... den på Orchesterplats .., sjette bänken, en mycket mörk herre ... med svarta mustascher och mycket hvita tänder. Medan han talade, höll han sin tidning framför ansigtet för att icke blifva igenkänd af hr de Saint-Valiez. — Den herrn, sade hon med en suck af lättnad, nej, honom känner jag icke. — Har ni aldrig sett honom? — Honom ... jo... jag tror verkligen, att jag mött honom ett par tre gånger. — Och har han icke tilltalat er? — Aldrig. Hvarför frågar ni mig detta? — Emedan jag älskar er och emedan jag är svartsjuk, hviskade hr de Ruzolles, hänförd af ett af dessa oförklarliga utbrott, som någon gång låter er i en sekund förlora frukten af en hel dags kloka beslut. Dessa ord gjorde ett sådant intryck på Annette, att hon bleknade och tillslöt ögonen likt en person, som är på väg att duka under för en alltför häftig sinnesrörelse. På samma gång och genom en rörelse, hvarom den unga flickan visserligen icke egde medvetande, svarade Annettes hand svagt på den brännande tryckningen af markisens. Herr de Saint-Valiez, som fortfarande höll sin kikare riktad mot den unga flickan, märkte troligen, att något ovanligt försiggick, ty han lutade sig fram för att försöka uppväcka den person, som dolde sig i fooden af logen. (Forts.)