Göteborgsposten – 18 juli 1867, sida 1

: ; :3: Kejsar Marimilian. En fransk törsattare, som personligen känt! kejsar Maximilian i Mexiko, lemnar följande enskildheter om den olycklige monark hvars död framkallat en rysning genom hela Europa och var nog för att komma kejsar Napoleons triumf vid verldsexpositionen att förblekna i det ögonblick den var i sitt zenith: Mänga komma utan tvifvel ihåg porträtter af den blonde tysken, med blåa ögon, ljusbruna mustascher och håret benadt midt ötver pannan och hjessan ned till halsen. Hans byst af bildhuggaren Danton I. knar honom utomordentligt. Desbarolles förvånades öfver hans eleganta och fina händer, med dess långa och afsmalnande fingrar. Han upptäckte hos honow smak för vetenskaper, likgiltighet för lyckans gåfvor, en afgjord böjelse för att hylla illusioner, kärlek sor makt och ståt och framför allt en utomordentlig envishet, hvilken likväl var förenad med en obeslutsamhet, som otvifvelaktigt har påskyndat det mexikanska kejsardömets öde. M ximilians smak för vetenskaper var så stor, att han anklagades för art stänga sig inne på Chapultepec för att stoppa upp fåglar. Han har också lemnat efter sig några värderika naturalhistoriska samlingar, hvilka voro de enda som den stackars erkehertigen tänkte på att rädda då franska armcen afseglade. Kejsaren steg regelbundet upp kl. 4 på morgonen och klädde sig i en enkel grå drägt — grå från d maskorna till hatten — satte sig ned för sitt skrifbord och lemnade icke detta förrän hans kammarijenare kl. 9 tillkannagaf för honom att frukosten var färdig. Sedan han hastigt intagit en måttlig måltid, återvände han till sitt afbrutna arbete; detta jemte en timmas läsnins, ett par audicoser och konseljen med hans ministrar, var nog för att upptaga förmiddagen. Kl. 3 åt kejsaren middag med hela sin omgilning då hofvet var i Mexiko, och med en enkelhet, som var snart eagdt borgerlig, då han och kejsarinnan voro i Chapultepec. I senare fallet voro vanligen tre eller fyra prester, hvilka åtnjöto intimt umgånge hos kejsarparet, närvarande. Kejsaren och kejsarinnan suto bredvid hvarandra, och gästerna togo plats som de behagade, hvarvid dock enhvar sökte att komma så nära som möjligt intill kejsaren och kejsarinnan, hvilka gjorde les honneurs vid bordet med en älskvärdhet, hjertlighet och godlynthet, som sortjusade alla. Bloti tre domestiker tjenstgjorde vid middagen, efter hvars slut gästerna utan ceremoni rökade utmärkta cigarrer som förfärdigades i Havanna enkom för kejsaren hvilken sjelf bjöd omkring dem. Det folk hvaraf han var omgilven, var högst föraktligt, och ehuru jag skulle ha mycket att berätta ancående deras dalighet vill jag inskränka mig till ett par anekdoter. Stöld är en hvar mexikanares normala sysselsättning; den enda skilnaden är värdet af det föremål som stjälas. Exempel: Kejsa:en hade på sitt bord en revolver, damaskerad me! guld och försedd med senbenskols. Denna försvann en dag under en serie af audienser, vid hvilka den som hade den lägsta rangen var en mexikansk general. Kejsarinnan blef af sina egna hedersdamer bestulen på ett par dyrbara guldur. Samme öfverste Lopez, som vid Querataro odödliggjorde sig genom att förråda sin herre, höll en dag med kejsarens tillåtelse ett vad om att han på mindre än ett par timmar skulle från kejsarens byrå borttaga hvilket föremål som bestamdes, och detta utan att bli upptäckt. Han tillochmed höll vad om att stjäla sjelfva byrån, medan kejsaren var ute på sin dagliga promenad, och föra den till hvilket rum man behagade. Lopez var vid denna tid kommendant på det kejserliga slottet, och Maximilian skrattade mycket at detta skämt. Man har sedermera Åunnit huru långt Lopez var i stånd att drifva skämtet. I Mxiko var den kejse liga hushållningen ställd på den mest libera a fot, Andock fanns det blott en enda hederlig karl bland hela omgifningen; detta var stormarskalken i palatset, en indian, känd och värderad äfven i Paris, general Almonte, hvilken nyligen representerat kejsar Maximilian i Frankrike och som blef groft törtalad vid början af den olyckliga expeditionen. Kejsarens garde, bekant som palatingardet, bestod af 40 hellebardierer, klädda i lysande uniform och under befäl af grefve de Bomballe, vän till Maximilian alltifrån dennes tidigaste barndom. Kejsaren bar alltid mexikausk generalsuniform, svart rock med guldepåletter och svarta benkläder, iustuckna i långa ridstöflar. Sjelf hade han inrättat tvenne ordnar: Örnorden och Förtjenstorden. Da den senare påtänktes hade kejsarinnan Charlotte en