Göteborgsposten – 17 juli 1867, sida 2

Äfven Denise gjorde stora ögon. Hvad bokhällaren beträffar, smålog han mildt åt Isabelles förlägenhet, anande någon öfverraskning från markisens sida. — Äfven jag är hungrig, svarade ändtligen den lilla. Om grannen äter vår middag hvad skola pappa och mamma då få att äta? — Det kommer icke mig vid. Seså, ja eller nej, vill du göra mig ett nöje med att uträtta mitt uppdrag? — Ja, min herre, mumlade hon, utstötande en djup suck, och hon tog högtidligt köttfatet, som hon betraktade med en förtviflad min. — Vänta, du måste också gå in till m:lle Annette och taga äfven hennes middag. — Åh! svarade Isabelle, helt ech hållet förbryllad. — På samma gång skall du be henne ögonblickligen komma upp. — Är det för att gå och se Guignol och trähästarne? frågade Isabelle, hvars ögon plötsligen började lysa. — Vill du gå bara! ropade hr de Ruzolles närmande sig med hotande min tiil Isabelle som sprang. — Mycket nyfiken af denna början, gjorde Denise sitt bästa för att få veta, hvart markisen ville komma med detta, men Jean, stundom barnslig som en skolpojke, förblef orubblig. Slutligen visade sig Isabelle åter, alldeles andfå dd, släpande med sig den stackars Annette, hvilken hon icke ens gifvit tid att göra en knapphändig toilett. ! — Hon började ordna sitt hår! skrek den lilla med triumferande min, men jag förde henne med mig med våld.