Göteborgsposten – 17 juli 1867, sida 1

pit mig. Jag högaktar er tillräckligt för att tro, det ni icke skall låta mig ångra det. Jag skall icke mera ber er glömma mig. Han gjorde tecken med hufvudet likasom för att säga, att detta skulle vara bonom omöjligt. — Jag tror er, sade hon, ni ser jag är uppriktig . .. I detta ögonblick åtminstone tänker ni så. — Jag skall alltid tänka detsamma, sade han. — Kanhånda, återtog hon, men om edert hjerta tillhör er så har jag ingen rättighet att disponera öfver mitt. Om eder kärlek har rört mig, hr Fråderic, är det i synnerhet i anledning af det uttryck af vördnad och undergifvenhet, som jag läste först i edra blickar och sedan i edra ord. Nu, då ni är säker om denna kärlek, min vin, låt den icko flyga bort. Måtte jag aldrig. i det jag lemnar er, medföra ett minne som kommer mig att rodna öfver det förflutna och oroa mig för framtiden. — Jag svär det, utropade Fråderic, men skall jag återse er? — Ja! — Hvar? när? — Jag vet icke ännu. — Tiden skall blifva mig så lång, jag skall vara så orolig! — Tviflar ni på mitt ord? — Nej, svarade han efter att hafva kastat en ångestfull blick på den unga qvinnans ansigte. — Om någonting kan, icke rättfärdiga, men åtminstone ursäkta en kärlek sådan som vår, återtog Valentine, så är