Göteborgsposten – 17 juli 1867, sida 1

det välsignelserna från de olyckliga som vi hafva tröstat tillsammans i edert qvarter ... som nästan också blifvit mitt ... en smula för er skull, tillade hon med ett tillbedjansvärdt småleende. Det finns ännu många olyckliga, många sjuka, som ni borde känna; meddela mig dem. Vi skola vårda dem tillsammans. Kanhända skola deras böner utverka hos Gud, att han förlåter mig det fel, jag begår genom att älska er. Djupt rörd öfver det nästan högtidliga helgande, som dessa baronessans ädla ord gåfvo deras ömsesidiga kärlek, antog Frederic med ett utbrott af glädje och tacksamhet alla de vilkor, fru de Saint-Valiez ålade honom. Likasom för att tacka honom för hans undergifvenhet, räckte hon honom sin fina och hvita hand, som hon lät honom föra till sina läppar; men deras brännande beröring lät henne erfara ett sådant intryck, att hon hastigt drog den tillbaka och blef nödsakad att trycka den mot sitt sitt bröst för att hejda sitt hjertas hastiga slag. I samma ögonblick hörde man steg i korridoren. Det var Denise, som kom tillbaka. Hennes nyfikna blick fästades genast på Mähldorfs och baronessans upprörda ansigten. — Godt, tänkte hon, de se dugtigt upprörda ut begge två ... När allt kommer omkring, ha dessa förnäma damer ett hjerta alldeles som vi, denna i synnerhet, som är så god. Hvar är då min man? frågade hon efter att hafva helsat på sina båda gäster. — Han har just begifvit sig till sin skräddare, svarade Fråderic, ty, tack vare markisen, tillade han småleen