Göteborgsposten – 15 juli 1867, sida 2

der sin regenttid drabbats af så många olyckor, skall veta att ställa sitt folks och sitt lands bästa framför enskild, personlig hänsyn. Det ligger häri ett tragiskt moment för kejsaren; men han skall veta att betvinga sig, vi hoppas det, emedan han nogsamt känner, att Maximilian ej gick som ett barn till Mexico, utan etter full och mogen öfverläggning. Utan den fransk-österrikiska alliansen skola Ryssland och Preussen, sedan de resp. upplöst Turkiet och gjort Tyskland preussiskt, vända sig i samma lofliga afsigt till Österrike, Ryssland för att taga dess polska och slaviska provinser, Preussen för att bemäktiga sig dess tyska delar, under det Italien skall sluta sin gränsreglering. Hvad framtiden då skulle inuebära för Ungern, är ej svårt att skönja. 1 sanning, det är icke underligt, att den allmänna meningen i Ungern fordrar allians med Frankrike. För Preussen skulle det under dessa förhållanden vara en angenäm syn att se Frankrike indraget i en inre storm. Köln. Zeit. säger ock: Fransmannen måste antingen i det inrd verkligen tillfredsställes och isynnerhet tillräckligt sysselsättas, eller ock ger den genom halfåtgärder otilllredsställda allmänandan sig våldsamt luft utåt?. En märklig ötverensstämmelse förefinnes i detta fall mellan det preussiska bladet och ledaren för tiers-partiet inom lagstiftande kåren, Ollivier. hvilken under budgetdebatten härom dagen angående inrikesdepartementets behof sade sig önska, att det kejserliga brefvet af den 19 Januari (hvilket utlotvar väsentliga reformer) måtte redligt utföras och statsministerns funktion afskaffas, emedan han är liksom en vice kejsare. Han slöt dermed: Vi stå inför alternativet: krig eller ett svårt, men ärofullt grundande af en författningsenlig fredsregering; måtte kejsaren veta att sålunda töredraga freden framför kriget, Vi se för Napoleon en fara i att längre uppskjuta med sina utlofvade reformer; men för Frankrike en fara i att försjunka blott i sig sjelf och icke ha ögonen öppna för hvad som timar omkring det. Vill Ollivier framför allt grunda en fredminister, är ban lika olämp lig s m i närvarande stund Rouher, under hvars regime Frankrike spelat en ingalunda afundsvärd roll. Från Paris skritves, att sultanens storallmosutdelare haft mer än en timmes samtal med den påflige nuntien och erkebiskopen i Paris. Detta ovanliga möte säges hafva varit mycket hjertligt — en iman samtalande med en kardinal! Hade detta egt rum i de gamla goda trostiderna, skulle de båda blifvit brända eller genomstuckna med en påle — men nu... hvilket förfall i tron! De i Paris befintliga amerikanare firade derstädes verkligen d. 4 d:s sin trihetsfest, till minne at Unionens sjelsständighetsförklaring. Hr Millchen från Filadelfia fungerade som president och yttrade i sitt tal bl. a.: Vi bevara sorgfälligt de principer, på hvilka vår regering grundades för nära ett sekel tillbaka; vi bevara dem sådana, som de uttalats af våra fäder. Vi vilja icke att någon skall utskära ett jota ur vårt nationala Credo. vär tro tillväxer alltjemt och i samma mån som den sublima sanningen uppnår sin fulla utveckling. Vi börja känna, att vi tro på denna sanning, vi börja se att verlden tror på den. Vi säga icke, att vår tro bör vara sann; vi påstå, att den är sann. Vitro, att alla menniskor äro skapade lika, att de äro af skaparen begälvade med oafytterliga rättigheter; att ibland dessa rättigheter finnas lifvet, friheten och lyckans eftersökelse. Vid den tid då denna politiska teori formulerades för första gången, sågo suveräniteterna på denna kontinent deri endast en löjlig dröm. Hafven j märkt, hvilka förändringar tiden bragt i folkens och de styrande kl.ssernas i Europ. åsigter? Hä. har en författning blifvit beviljad; der har en politisk garanti medsifvits; dessutom ha personliga rättigheter blifvit erkända. Det löjliga har updhört och gifvit rum för aktningen, och millioner menskliga varelser utgå ur slasveriets långa dvala för att lefva de fria menniskornas lif. Tack vare dessa principer, äro vi lyckliga, vi gå framåt och helsa denna dags återvändo med fester, med glådjeeldar och illuminationer, såsom det för längesedan foru:sades att vi skulle göra. Och hvad herrligare kan finnas, än en nations sträfvanden, hvars mål är menniskoslägtets framåtskridande och Guds fria tillbedjan ? Sådant är det mål vi fullfölja. Vår tro likasom vårt hopp är, att det är vår bestämmelse att oupphörligt sträfva mot detta mål och nalkas det mer och mer. Men om vi mottaga de välsignelser, som tillfalla en sådan mission, böra vi äfvenledes åtaga oss ansvaret derför... Må vi förnya vårt beslut att gå framåt med högt lyftadt standar, tills vi ställas bland jordens främsta nationer, bland de ädla folk, som arbeta på alla menniskors befrielse. Den gamle exkonung Ludvig af Bayern har oaktadt sina 81 år anträdt resan till Paris .