rg. TTYCKT nos UD. Ef. Bonnier. 2007 — Wm — — bestär mest af bröd och potatis, men annars äter hon nästan hvad helst hon får; hennes stora nöje är att om vårarne peta i trädgards-sängarae och plocka upp hvad som nyligen blifvit satt; äfvenså njuter bon af att stå i kanten af ån och plaska med näbben i vattnet. Vår och höst, när tranorpa flytta, är hon orolig och svarar då på deras skrik. Några gånger har hon fått ett par kamrater ned till sis vid ån, men de hasva snart öfvergifvit henne. Hennes skrik är skarpt och obehagligt samt låter alltid höra sig, då klockan slår, när det ringer till arbete eller då hon blir retad. En skaffare af färskt vildt. För några år sedan hade en person, som bodde a kungl. Djurgården vid hufvudstaden, funnit ett dufböksbo med deri befintliga tvenne späda ungar, hvilka han hemtog för att uppfostra och tämja. Häri lyckades han blott med den ena, ty den andr: dog efter några dagars fångenskap; men den öfverlefvande, som, alltifrån första dagen han togs ur nästet, uppföddes med rått hästoch annat kött, växte och trodades förträffligt. Han blef mycket tam och sir husbonde så tillgifven. att, när denne ropade eller hvisslade på honom, kom han genast och slog ned på axeln, äfven om han förut sväfvat högt uppe i luften. För sin egare blef han, sedan han blifvit riktig fullvuxen och utbildad, af ganska stor nytta, emedan han nästan dagligen hemkom med färska, rara stekar af allehanda slags vildt, som han tog reda på i den kringliggande nejden. Men tilll sin husbondes ledsnad och de närboende grannarnes stora förargelse gjorde han snart påhelsningar i traktens hönsgårdar, der han oförsynt nedslog midt för ögonen och tätt invid menniskor, då Han grep sig i högen den höna, som var honom närmast eller föll honom mest i smaken och hemflög med densamma. Det ena klagomålet började nu följa på det andra öfver den tama hökens hönsstölder, och husbonden fick med eller utan fog betala åtskilliga hons, som påstods hafva blifvit tagna af hans hök. Detta blef nu alltför dyrbart i längden, så att Jakobs — så hette höken — egare måste vägra att betala några vidare. Sådant väckte ond blod hos hönsegarne, och man hotade att skjuta hök-kanaljen, hvarest han kumle anträffas, Jakob, som, så snart han blef inspärrad, blef sjuk, modfälld och tynade bort, fick fortfarande vistas på fri fot och skyndade sig så godt han kunde mot den dom, som gjort honom till varg i vcum i trakten. Han lyckades ännu undgå alla anläggningar mot sitt lif och fortsatte mnd sina bedrifter. Men en dag kom en vän på besök hos Jakobs husbonde och fick händelsevis sigte på den oförskämda höstjufven, som i all oskuld satt nedvid stranden och plaskade sina vingar i vattnet. Förgrymmad öfver alla de förluster han lidit genom denna fridstörare i hans hönsgård, gick han in och förskaffade sig en bössa, med hvilken han utan skonsamhet ihjälsköt den badande Jakob, som icke anade något försåt i sitt gumla hem. Så omkom denne vildtskaffare, som i helt ovanlig grad ådagalade egenskapen att jaga för husbondens räkning. Han gjorde af egen drift hvad andra roffåglar ej kunna dresseras till. Nationalmuseum. Öfverintendenten F. L. von Dardel, kammarherren A. G. Bjelke, t. f. expeditionschesen G. Wennerberg, prof. F. W. Scholander samt direktör J. Chr. Boklund äro förordnade att vara ledamöter af den nämnd, som eger att bestämma om, samt öfvervaka erforderliga restaureringsarbeten å de Nationnlmuseum tillhörande oljefärgstaflor, äfvensom besluta om inköp för musei räkning af äldre mästares målningar och andra konstsaker, i afseende å hvilkas inköpande särskilda föreskrifter icke blifvit genom k. brefvet af d. 28 Maj 1858 stadgade. Jernvägsolycka. Från Wenersborg skrifves d. 12 d:s: Då snälltåget i dag skulle passera under en vägbro inträffade den olyckshändelsen att en eldare, som var sysselsatt med putsning å lokomotivet, böjde sig för långt ut och träffades i hufvudet af en brobjelke med den påföljd att han nedföll å banan. Mannen lefver ännu och njuter läkarevård å härvarande lasarett. Nidingsdad. Tidn. för Wenersborgs stad för d. 12 d:s innehåller följande meddelande om misshandling af djur, såsom hämnd på deras egare: På en af de öar, som finnas i Göta elf i närheten af Källshagen och Sjöboda, hvilka sedan urminnes tid disponerats såsom egendomen Sjöboda tillhörig mark, bar på senare tid flera gånger föröfvats grofva nidingsdåd mot de på en af dessa öar betande, possessionaten C. Carlström tillhöriga får. För 14 dagar sedan, medan egaren var borta, passad våldsverkarne på tillfälle och ej allenast misshandlad inde Freåderics stolthet och förutsåg för honom e knappnålsstygn, som göra vissa karakterer 112 2—57