Göteborgsposten – 12 juli 1867, sida 2

också beviljades. Man förde dem till ett kloster, som af fransmännen begagnats till sjukhus, emedan dess bottenvåning var beqväm och rymlig. Altaret — det var i dodskapellet — ställdes i fängelsets bak grund. Vakterna erhollo befallning att nedskjuta en hvar, som utan kapten Govzales tillåtelse sökte gå ut eller in. För öfrigt insläppte man ingen annan än abbe Fischer, Maximilians kaplan och biktfade: Något senare kom biskopen af Queretaro för att er bjuda sin andliga tjenst, hvilken de fångna efter en kort rådplägning antogo. Natten förgick under samtal, hållna med sakta röst; de biktade. Miramon led mycket af sitt sår vid ögat och afkylde det med friskt vatten. Mejia föll i en djup sömn. Maximilian begärde papper och bläck; det dröjde en stund han midt i natten kunde erhålla sådant. Han skret tvenne bref, det ena till sin moder, erkehertiginnan Sophie, det andra till sin gemål. Han lemnade båda till biskopen, med begäran att han måtte sända dem till deras adress. Han lät hustrun till en af sangvaktaine afskära en af hans hårlockar, kysste den och stack den in i det redan slutna kuvertet. Omkr. kl. 4 på morgonen önskade Maximilian att höra messan. Biskopen läste; man väckte Mejia och alla tre togo den hel. nattvarden. Man såg kejsaren efter messans slut ligga en lång stund kuäböjande på de hårda golfstenarne — en bönstol fanns icke till hands. Han stödde panna och ögon i sina händer. Man vet ej om han grät eller bad. Miramon var blek och nedslagen. Mejia var hänryckt; man måste erinra sig att han var indian och att, som han sade, det var en ära för honom att få dö med sin herre, Då klockan slog 7 hörde man musiken för processionen, och kapten Gonzales trädde med ögonbindlarne in i kapellet Miramon låt förbinda sina ögon utan ringaste motstånd. Mejia vägrade detta, men då kaptenen ville försöka att öfvervinna hans motstånd, ywrade biskopen sakta några ord till generalen, hvarefter denne lät ögonen forbindas. Kejsaren åter förklarade att han icke skulle tåla något sådant. Gonzales tvekade ett ögonblick, helsade derefter kejsaren och satte sig i spetsen för eskorten. Processionen började sin vandring. Vägen var besatt med en sqvadron lancierer, derefter kom musiken, som spelade en sorgmarsch. En bataljon infanteri i tvenne rader, hvarje fyra man högt, bildade spalieren. Då tåget hann fram till hospitalsfästet, yttrade Mejia helt högt: Sire, gif oss för sista gången ett prof på ert ädla mod; vi följa Ers M:ts steg. I detta ögonblick tågade franciskanermunkarne fram; de båda första buro korset och vigvattnet; de öfriga höllo ljus. En hvar af de tre likkistorna bu108 af fyra indianer; derester följde de tre svarta afrättningskorsen med bänkar. Kapten Gonzales gaf nu Maximilian ett tecken att stiga fram. Kejsaren närmade sig modigt i det han yurade till de båda generalerna orden: YVamos nos å la liberdad! Processionen gick långsamt gatan uppför mot kyrkogården och passerade öfver Aqueductgatan förbi kyrkan. Svart syntes tåget från hela slätten och tog sig nedifrån sedt högst imposant ut. Främst gick kejsaren, på hans högre sida abbe Fischer och på hans veostra biskopen. Efter honom följde Miramon, stödd af tvenne 5ransiskaner, som gåfvo honom sin arm, och Mejia emellan de båda presterna från Vera Cruz. Då man hunnit till spetsen af kullen blickade Maximilian stirrande på den uppgående solen. Derefter drog han upp sitt ur och tryckte på en fjeder, hvarvid boetten, i hvilken ett mycket förminskadt porträtt af kejsarinnan Charlotte fanns anbragt, öppnades. Han tryckte det till sina läppar och yttrade, i det han räckte kedjan till abb Fischer: Öfverlemna detta till min älskade maka i Europa, och skulle hon någonsin kunna förstå det, så säg henne, att mina ögon sluto sig med hennes bild framför mig, hvilken jag tager med mig dit upp. Man hade nått ett ställe nära den tjocka yttre kyrkogårdsmuren; doft ljudade dödsklockorna. Blott de personer som deltogo i tåget voro närvarande, då man spärrat vägen för folket, på det att det icke skulle kunna skynda upp på höjden. Do tre bänkarne med plankkorsen blefvo ställda mot muren; de tre ditkommenderade plutonerna, hvardera bestående af fem man jemte två reservunderofficerare, närmade sig de dömde på tre stegs afstånd. Då kejsaren märkte att man rörde på gevären, trodde han att man stod 1 begrepp att skjuta och närmade sig lifligt sina båda olyckskamrater, hvilka han med rörande värme omfamnade. Miramon nedsjönk öfverväldigad på den bänk, hvarest han förblef sittande i sammansjunken ställning; franciskanarne lade sina armar i kors öfver bröstet. Mejia besvarade snyftande Maximilians omsamning under några ord som ingen kunde förnimma; derefter lade han armarne i kors och förblef stående upprätt. Biskopen trädde närmare intill Maximilian och yttrade: Sire, gif hela Mexico i min person försoningskyssen; måtte ers majestät i sista ögonblicket allt förlåta. Kejsaren, som synbarligen var djupt rörd, lät sig omfamna och teg. Derefter ropade han med stark stämma: -Sag Lopez, att jag förlåter honom hans förräderi; säg hela Mexico, att jag förlåter honom hans förräderi 1 Härpå tryckte H. M:t abbå Fischers hand, och denne som rösten vägrade sin tjenst, föll till kejsarens fötter och fuktade hans händer, hvilka ban kysste, med sina tårar. Måoga af de kringstående greto; Maximilian gjorde sakta sina händer lösa och yttrade i det han tog ett steg framåt med ett svärmodigt leende: Ala disposicion de usted (Till ert forsogandel). I det ögonblick, då på ett tecken af värjan gevären riktades mot hans bröst, mumlade han några ord på tyska, och de brakande skotten inhöljde åskådarne i ett rökmoln. Miramon föll, liksom träffad af blixten, tungt till marken. Mejia blef stående och famlade i luften med armarne; ett skott direkt i örat gjorde slut på hans lif. Kejsaren föll mot korset, intill hvilket han stödt Man upptog honom genast och lade honom lika 2 O Ii lifkbigtarna HAILAOFfn5önoan sig