Göteborgsposten – 12 juli 1867, sida 1

je AP JU 4026 40 — —— ———— lem bland fullmäktige, som framdeles blefvo öremål för likartade lynnesutbrott, anfall och illmälen, hvarpå förhandlingarne hos fullmäkige hittills lemnat icke fåtaliga prof, att kunia undgå vidlyftigare genmälen samt för utt bespara tid och kunna använda den mera deladt åt deras vigtiga åligganden — så ville le åtta fullmäktige nu till protokollet samnanstämmande förklara Åatt de missförhällanlen som inom fullmäktige uppstått och af hvilka protokollen bära bedröfliga, men i förnållande till verkligheten föga talrika spår, orsakas afqoch härflyta från en at fullmäktiges, br riksarkivarien J. J. Nordström, bristande törmåga att under samarbetet hos fullmäktige lakttaga det lugna skick och det sansade uppförande, äfven mot olika tänkande, hvarpå, om vi ej misstaga oss, han mera och ej mindre än andra borde känna sig af ålder och föregående verksamhet krattigt manad?. Denna handling — en ostracism i stor stil och sannolikt utan exempel inom något annat förvaltande verk — var undertecknad jemte hr Hierta, af major Wolffelt, häradshöfd. Isberg, brukspatron A. A. Berger, häradshöfd. Dufva, kyrkoherden Lindsten, samt riksdagsmännen Sköldberg och Medin. Man kan lätt fatta att dessa fullmäktige blifvit uppretade och äfven uttröttade genom hr Nordströms svåra lynne, men å andra sidan var det klart att en så formulerad protest och anklagelse icke skulle befordra enigheten, utan skulle påtagligen än mera öka hr N:s lynnesretlighet. Åtgärden var så mycket mera motbjudande, som den vidtogs blott ett par månader förr än riksdagen skulle anställa nya fullmäktigsval. Vid fullmäktiges nästa sammanträde d. 3 Januari framställde grefve Henning Hamilton skriftligen törst och främst den önskan att hr Hierta måtte återtaga den här otvan refererade skritten och att ötrige fullmäktige ville medgifva att den ur protokollet fick utgå; bifölls detta, så skulle äfven grefvens yttrande anses såsom icke tillkommet. Deretter anmärkte grefve Hamilton att den ifrågavaraude skriften var i formelt atseende ej blott ovanlig utan äfven betänklig. Bedömandet af det sätt på hvilket hvar och en enskild fullmäktig uppfyller sina åligganden tillhör i första rummet riksdagens revisorer, samt derefter statsutskottet och riksdagen, ulan att riksgäldskontorets reglemente antyder att en majoritet bland fullmäktige i sådant hänseende har någon pligt. Såsom en helig och obestridlig rättighet räknade grefven, ait fullmäktige, utan annan påföljd än riksdagsordvingen och ansvarighetslagen bestamma, få upptylla sina pligter etter ötvertygelde och bästa förmåga, och majoritetens domsrätt öfver den enskilte fullmäktiges eller en minoritets sätt att härvid gå tul väga, synes således icke ega någon fastare grund än dess pligt att deröfver ingå i pröfning. Om dertore hr Hierta framställt innehållet af den itrågavarande skriften och begart proposition på dess godkännande, mäånne — mrägar gretven — ej bvar och en skulle ryggat tillbaka för en sådan osormlig het? Grefven anser förhållandet icke vara förändradt derigenom att hr Hierta på förhand försett sin framställninz med en majoritets godkännande. I öfverensstämmelse med dessa åsigter hade också gresve H., och tör att icke indragas i behandlingen af ett ämne som låg utom steren för hans uppdrag såsom fullmäktig, vägrat besvara hr Nordströms fråga, huruvida grefven fann de emot hr N. i den oftanämnda skriften framställda anmärkningar befogade. Grefven tillät sig ika litet ingå i någon prötning af afsigten med samma skrift, som det skulle anstå honom framhålla dess möjliga följder för enskil3.