Göteborgsposten – 11 juli 1867, sida 2

DGC —— Men det var så mycken försakelse och renhet i denna ädla qvinnas själ att denna betänklighet icke skulle hafva hindrat henne. Hon hade visserligen icke lust att göra ett lejon at Frederie. Om hon hade älskat honom för sin och icke för hans skull, hade hon till och med önskat, att han skulle förblifva sådan hon såg honom; men det var på honom först hon tänkte. Hon kunde icke dölja för sig, att han saknade något af detta sätt att vara, så vigtigt att tillegna sig för en man af hans yrke. Hon skulle .dessutom hafva velat se honom fullkomlig. Hon hade alltid tyckt om sin nevö, herr de Ruzolles, men hon erfor verkligen en stegrad vänskap för den redlige Jean, utan att han anade det lät hon den arbeta till förmån för Mähldorf. Några dagar efter middagen hos Provengaux gåfvo hr och fru de Saint-Valiez en stor bal. — För till oss din vän, herr Mihldorf, sade Amelie till Jean, som just denna dag dinerade med Frederie. — Om jag kan öfvertala honom, invände Jean; min vän är en björn, och han vill icke ha mig till pådrifvare. Frederic blef i sjelfva verket mycket svår att få med sig. Gud vet likväl, hur lycklig han var att få befinna sig nära fru de Saint-Valiez; men hans kärlek, i hvilken ingen fåfänga ingick, föredrog den mörka vrån, hvarifrån han kunde i beqvämlighet berusa sig af Valentines betraktande, framför den synbara plats, der han ständigt måste bevaka sina blickar. (Forts.)