Göteborgsposten – 11 juli 1867, sida 1

kt och hållning? Men kanske har jag endast namngitvit e omöjliga eller de obenägna? Måhända. len till min ursäkt torde jag få åberopa ett anska märkligt faktum, det nemligen, att inen enda af dem, som jag hört agitera för en y och mera kraftfull minister har förmått ppgifva namnen på de tio, hvaraf denna miister skulle utgöras. Jag har dock så enräget i detta tall uttalat min nyfikenhet. Möjigen afvakta de en högre ingitvelse. Skall jag våga uppställa ett litet horokop? Hvarför icke? Man skall säga: en mera energisk miister i liberal riktning behöss — och fortfaande pika den nuvarande, för att icke noteas såsom ministeriel, hvilket är mycket behagligt. Man skall ätven säga: en ny minister ;rfordras, som respekterar grundlagen (d. v. s. som sanktionerar utförseltull på landtmannavaror, om en sådan af riksdagsmajoriteten i en trång vändning skulle beslutas), och man kall flitigt upprepa, att den nuvarande minitåren har öfverträdt grundlagen. Under tiden skall den nuvarande ministåren visserligen hållas varm från ena sidan för hvad den icke uträttat, från den andra sidan för det som den verkstäldt; i begge fallen skulle man ej vara så särdeles nogräknad om anklagelsernas beskaffenhet och hållbarhet. Då dechargebetänkandet töredrages skola lysande tal icke uteblifva; man skall bjuda till, likasom det enligt Bulwer sker i engelska underhuset, Fatt tala för och emot, öfver och bredvid frågan, och det parlamentariska fyrverkeriet skall blifva storartadt ju närmare den tid nalkas, då de nya valen skola förrättas. Men under sådana förhållanden sväfvar ju alltid ett Damokles-svärd öfver ministören; Ja, naturligtvis; det är oundvikligt, det är nödvändigt! Ingen ministr har funnits eller kommer att finnas, som kan tillfredsställa allas anspråk ; hufvudsaken är att den handlar och verkar i en ädel och fosterländsk syftning. Statsmän i högre mening äro i alla länder ytterst sällsynta; så äfven i Sverige. Det är icke heller i regeln de snillrikaste ministrarne, som beredt folken den största lyckan, och säkert är, att ministrar med obefläckad heder ega foreträdet, äfven om de icke äro snillen, tramför ministrar som äro snillen utan heder. Jag tror också, att för alla dem, som nu bråka sina hjernor med att uppgöra nya ministerlistor, ligger den största svårigheten deri, att upptäcka tillräckligt många subjekter, som ällmänt åtnjuta lika stort förtroende för redbarhet och heder, som den nuvarande ministeren innehar, och deri ligger densammas styrka och ära. Men deri ligger dock ingalunda någon borgen för, att ju äfven denna ministr kan falla. Historien erbjuder otaliga exempel derpå, att ministerer fallit till töljd at de obetydligaste anledningar; men historien visar äfven att en efterträdande minister icke alltid varit bättre än sin föregångare.