Göteborgsposten – 11 juli 1867, sida 1

vändning att för sig sjelf förklara detta sammanträffande, men hon var en redlig och uppriktig natur, som icke kunde ljuga mera för sig sjelf än för andra. En afton tog hon sig så afsides och frågade sig sjelf liksom hon skulle ha frågat sin dotter eller sin syster. Hon måste väl erkänna att hon älskade Fråderic Måähldorf. Första slutföljden af detta förhör var naturligtvis att hon skulle lösslita ur sitt hjerta denna mot hennes pligter stridiga passion. Men kärleken hos en hederlig qvinna ir icke kokettens. Ju mera jorden är rik och obrukad desto bättre tränga rötterna igenom. Det var längesedan redan som Prådries blickar och stumma beundran på theatern utsådde de blommor, som några få återscenden voro tillräckliga att utveckla. Utan mor, utan barn hade Valentine de Saint-Valicm ingenting i verlden, som kunde afleda de behof af tillgifvenhet som förtärde hennes fjät. Hon kunde icke beherrska denna hjortats känsla hvars utbrott var så mycket mäktigare jun längre den varit undertryckt. För öppenhjertig att dölja för sig sin kärlek, för svag att förqväfva den sökte Valentine åtminstone att rättfärdiga den i sina egna ögon, i det hon svor sig att den icke skulle öfverstiga vissa gränser och att hon aldrig skulle göra en bekännelse deraf för den som var dess föremål. — Jag vill vara för honom en mor, en syster, sade hon till sig sjelf; jag vill blifva hans goda engel och uppoffra allt för hans lycka; jag vill att denna lycka skall nå honom genom mig ensam, på det att framdeles när han