Göteborgsposten – 10 juli 1867, sida 2

på markisen med sina långa ben uppklättrad på trähästarne. Det fanns dessutom i sätt, ord och ansigtsuttryck hos denne odugling Jean, som en gammal vän till hans familj ofta kallade honom, en bekymmerslös, barnslig, uppsluppen hänförelse, som var utomordentligt smittande. Den stackars Annettes hjerta var i detta ögonblick likasom dessa böjliga slingervexter, som från den stund de med sina stänglar beröra någon ung och stark trädstam, ofrivilligt smyga sig utefter densamma. Under det de båda unga menniskorna sålunda pratade med få afbrott hade Isabelle lutad mot Annette tyst afhört dem, men då hon fann att man började aflägsna sig från det för henne intressantaste imnet blandade hon sig i samtalet. — När är det som du skall föra mig och herrn till Guignol och trähästarne? frågade hon Annette Aubry. Denna, som liksom alla rädda personer fästade hela sin uppmärksamhet på de sista ord som de hålla på att säga eller höra, betraktade den unga flickan med helt förvånad min. — När du vill mitt barn, sade markisen skrattande. I sitt hjertas glädje kastade sig den lilla om Annettes hals och omfamnade henne med förtjusning. — Det är herrn du skall omfamna, sade den unga flickan till henne. — Jag törs icke, hviskade Isabelle betraktande blygt herr de Ruzolles, som fattade hennes hand. Annette sköt henne mot honom.