Göteborgsposten – 10 juli 1867, sida 2

rosenfärgade kind. Han måste sjelf hafva varit litet upprörd ty han tog blott en enda kyss och när han erinrade att han hade bort förnya den på andra kinden hade Annette redan rest sig upp. Sådant var intrycket af kyssen på denna rena natur att den unga flickan hade blifvit alldeles blek. Blodet hade flytt till hjertat som sedan tycktes helt och hållet flytta sig i den fuktiga och nästan bönfallande blick, med hvilken Annette sig ovetande och knappast för en sekund besvarade herr de Ruzolles brinnande ögonkast. Det sanna inses så lätt att Jean oaktadt sin fallenhet för tvifvel, blef rörd, nästan häpen öfver den jungfruliga kärlek han varseblef. Tvekande, som han blott alltför ofta gjorde, mellan sin goda känsla och vanan att skämta sökte Jean en fras för att afbryta den tystnad som inträdt och som syntes fördubbla den unga flickans förlägenhet. Då han var i begrepp att kanhända säga någon platthet, som det ofta händer vid dylika tillfällen, klappade man på dörren. — Är mamsell Annette här? frågade en grannqvinna som inträdde med ett bref i handen. Annette var så förvirrad att hon betraktade och hörde på henne maskinmessigt utan att förstå hvad hon sade.