Göteborgsposten – 9 juli 1867, sida 2

signy och Fould bilda en ny ministeår, och det berättas, att den förstnämnde statsmannen står i nära förbindelse med Girardin och är den egentlige törf. till flera af de häftigaste artiklarne, som Liberte under senaste tiden innehållit emot regeringen. Äfven om detta icke skulle vara fallet, lemnar likväl redan förmodan om en sådan koalitioas tillvaro ett bevis för, att Persigny måste intaga en mycket fientlig ställning till den nuvarande ministeren. Bland dess motståndare räknar man äfven Drouyn de Lhuys. Den åsigten, att en politisk period är i sin afslutning nära och att en annan skall börja, stärkes ännu mera derigenom, att kejsardömets anhängare både inom pressen och i lagstiftande kåren kritisera regeringen med en oförbehållsamhet och en hänsynslöshet, hvartill man ej sett maken, alltsedan Napoleon III besteg tronen. Den säkerhet, hvarmed denna dynastiska, men ministeriella opposition uppträder, har i det motsatta lägret väckt de största betänkligheter, emedan man endast kan förklara detta uppträdande under den förutsättning, att den har sitt stöd hos kejsaren sjelf. Så långt Dagbladet, som häri mycket riktigt påpekar ett fel i den franska regimen, hvilket ej gerna kan längre undgå någon, utan står tydligt fram, neml. att halfheten, demi-politiquen, såsom en fransk tidning säger, är alltför mycket bestämmande. Ingentiog helt, ingen harmoni, inga konseqvent genomförda principer! Rouher har varit denna demi-politiques verktyg — han måste derför falla, om regeringen, ja, dynastien icke vill sjelf torverka sin beståenderätt; ty det är dock visst, att om Frankrike än under senare åren vunnit mycket i materielt hänseende, har det dock samtidigt förloradt betydligt at sin politiska prestige och skall kanske sjunka ännu djupare, om man ej slutar med att blott dyrka vällefnadens mammon. Situation innehåller en skarp artikel öfver denna halfhet, hvilken bladet isynnerhet framhåller i hänsyn till den mexicanska frågan, sägande bl. a. följande: Vi ville återupprätta det mexicanska kejsaredömet och med detta som utgångspunkt pånyttföda den latinska racen, inviga en ny, lysande tidsålder för beslägtade folkstammar, hvilka bebo en oerhörd sträcka af den nya verlden, neml. Sydstaterna i Nordamerika, Mexico och de Sydamerikanska republikerna. Denna omätliga befolkning, som är utbredd öfver en hel kontingent, skulle räcka handen öfver hafvet till den latinska konfederationen i det vestliga Europa med Frankrike i spetsen och verlden hörde oss till. Det var en vacker politisk dröm, icke sannt? Dock, det var ännu mer än en dröm, det var en plan, som verkligen lät sig utföras, en stolt, storartad tanke, som var Frankrike och en Napoleon värdig. Hvad gjorde man nu, för att utföra denna plan? Man företog ett vackert militäriskt företag i Mexico, kämpade med guerillas och gula febern; men härvid stannade det också. Icke desto mindre hade händelser inträffat, hvilka banade väg för Frankrikes plan, i det nordamerikanska Sydstaterna utträdt ur Unionen och kämpade för sitt oberoende. Hvad skulle man nu ha gjort? Erkänt Sydstaterna, hjelpt dem till att bilda en latinsk förbundsstat, hvilken både at tradition och tacksamhet skulle nära anslutit sig till Frankrike; man skulle ha uppmanat de sydamerikanska republikerna att ingå en allians med Sydstaterna, och derefter skulle man djerft upptagit följderna af den mexicanska expeditionen. Det mexicanska kejsardömet skulle varit grundlagdt och Frankrikes stora plan blifven till en verklighet. ... I stället blefvo vi stående på halfva vägen, och nu ser man resultatet häraf.Man kan ej undgå att bli träffad af gången i detta räsonnemang. Händelserna ha emellertid på ett slående sätt krossat den storartade politiska drömmen, och Maximilians blod har beseglat sanningen at satsen om de menskliga beräkningarnes bräcklighet. En amerikansk korresp. till Times framställer emellertid den nordamerikanska Uneonsregeringens . hållning i den mexicanska frågan och särskilt i afseende på Maximilians liss räddande uti en mystisk dager. Han skritver d. 21 Juni: Statssekreteraren Seward har återigen gått emellan, för att rädda den fallne kejsarens och hans medfångars lif, och för att gifva ytterligare kraft åt sin framställning, har han vidare befordrat depescher från drottningen af Storbritannien och franske kejsaren med begäran till Förenta Staternas president, att han måtte begagna allt sitt inflytande för den fångnes hjelpande. De många framställningar, som i denna sak gjorts, tyckas hafva bevekt inaristerna att tll dan d 4 Tunn: os