Göteborgsposten – 9 juli 1867, sida 2

Från Utlandet. Resultaterna af den politik, som den fran ska regeringen töljt under de sista åren, — säger danska Dagbladet i en politisk öfver ssigt, — hafva framkallat en så stark oppo ssition, att det i Paris allmänt talas om et ministerskifte. Det karakteristiska vid denns politik är, att man gjort anlopp till stora ting hvilka aldrig blifvit verklighet, och Frank: rikes historia sedan 1863 är derigenom er följd af återtåg. Hvarje enskilt af dessa åter tåg har icke gjorts plötsligt, så att det genas blet klart, att den transka regeringen uppgif vit sina officielt tillkännagitna atsigter, utar med stor försigtighet och så småningom, i de! man under tiden ständigt lät det franska solket se det mål, från hvilket man mer och mer aflägsnade sig. Då den sista tråden släppt uppgats saken helt och hållet, i det man till sitt urskuldande sade, att genomförandet strandat mot omöjligheter, och derefter började man på något nytt, tills äfven detta uppgafs. Den diplomatiska Xenophon, som styrt Frankrike under alla dessa återtåg, är statsministern Rouher, och det är emot honom som en opposition, hvilken utgöres af de mest olikartade beståndsdelar, koncentrerar alla sina ansträngningar. De uppgifter, han haft att lösa, ha varit af den beskaffenhet, att han invecklat sig i en följd af motsägelser, i det han under de olyckligaste förhållanden skulle såtta regeringens ställning i det ogynnsammaste ljus, aldrig göra den eftergiften, att något tagit en olycklig vändning, och fastän ansvaret för, hvad som försiggått, icke kan läggas på honom allena, kommer han likväl, såsom den vigtigaste medlemmen af regeringen, att stå som den skyldige i allmänna opinionen. Han har ständigt försäkrat, att allt skulle gå bra, om man blott lät regeringen råda, och eftersom motsatsen, genom en kedja at olyckliga omständigheter och oriktiga beräkningar, blifvit fallet, ha hans politiska passiva växt till en kolossal höjd. Hans ställning blef kanske redan rubbad, då kejsaren i början af året tog initiativet till liberala reformer; det påstås åtminstone, att statsministern var härom okunnig, och han och hans kolleger besvarade i alla fall kejsarens steg med att ingifva sin afskedsansökan. Att en allvarsam oenighet inträdt mellan de män, som stå kejsaren närmast, framträdde likväl först tydligt, då grefve Walewski i början af kammarens session algick från sin plats som president i lagstiftande kåren, i det han uttryckligen motiverade sitt beslut dermed, att tvist uppstått mellan honom och ministrarne, och att han ville lemna sin plats, för att icke rubba sammanhållningen inom regeringen. Sedan den tiden tyckes splitet mellan kejsardömets mest framstående män hafva utvecklat sig mer och mer. De officiösa tidningarne, hvilka förut gemensamt försvarade ministåren, äro ej längre eniga om de vigtigaste frågor, och några utaf dem ha helt och hållit brutit med Rouher. Den hållning, som lagstiftande kåren intagit till de liberala reformerna, har gjort den i hög grad populär, och dess upplösning tyckes vara en allmän önskan. Statsministern gör gemensam sak med majoriteten i de inre frågorna, men tillfredsställer den icke i den yttre politiken, eftersom det just bland medlemmarne af majoriteten råder största missnöjet med den vändning, som sakerna tagit i Tyskland. Emile Olivier, som förl. år förebrådde KRouher, att han tålte Preussens förnärmelser, har i dessa dagar haft en lång konferens med kejsar Napoleon, och fastän statsministerns organ, Patrie, berättar, att nämnde deputerade endast ville tacka H. M:t för en utmärkelse, som vid verldsutställningen blitvit hans broder till del, anses det dock för en afgjord sak, att samtalet uteslutande. vändt sig om den närvarande politiska ställningen. Ollivier är, som bekant, stiftare och ledare af det s. k. mellanpartiet (Tiers-partie), hvilket räknar lika trofasta anhängare af kejsardömet som motståndare af den hittills följda politiken. Andra mena, att kejsaren vill låta Per