Göteborgsposten – 9 juli 1867, sida 1

AmrIIBU PPS: JVvMVYNI 10p51U II0fI(1 101BUTJUB V S — — — — —— — — at ännu, åtminstone med alla sina reminis;! enser, bortjagas från vår trakt har societeen icke blifvit organiserad till ett samhälle, j stt väl ordnadt samhälle med 1:o en styrelse, is om tänker på allt och för allt, inom sferen ittt uppfinna nöjen lika passande för blaserale som lefnadstriska ba patienter, och 2:o en nängd undersäter, lika villiga att lyda öfverletens befallningar som att — betala de af hnögstdensammas vishet uppfunna utvägarne att örfriska kropp och själ. För den ytlige äskålaren vill det icke synas så lätt för att hopsamla — må liknelsens djerfhet ursäktas — såsom hönan sina kycklingar den blifvande regeringens blifvande undersåter, ty jag har visserligen sett tryckt och hört att badgästernas antal uppgår till mellan 2 å 300, men hvar de allesammans i ordets egentliga bemärkelse hålla hus. kan jag icke begripa. Man vandrar ganska ogeneradt utan att komma i kollision med hvarandras armbågar i parkanläggningen nedanför societetshuset och behöfver icke befara att förgäfves söka efter hviloplatser på de talrika bänkarne, som erbjuda till att derifrån i lugn och ro (förutsatt att det icke blåser, hvilket sanningsenligt måste erkännas nästan beständigt icke varit händelsen efter min ankomst) dricka merg i benen af hafvets styrkande ande, som skall ega om ej hela krafter åtminstone en stark soupgon af sagans eviga ungdomskälla. Härvid tränger sig den observationen sjelfmant på betraktaren: då våra badorter täflande prisa och låta prisa sina utomordentliga egenskaper och söka att på bästa vis etalera allt helsobringande man hos dem kan få mot kontant erkänsla, hvarföre falla icke vederbörande baddirektioner på den idåen att uppgöra en statistisk beräkning öfver huru länge menniskan brukar lefva, den bofasta nemligen, på den och den badorten? Liksom det är tydligt att medellifslängden måste på alla dessa helsotrakter vara större än på andra, så är det äfven klart att den, som kan säga: här lefver man om ej till Methusalems älder åtminstone närmare ett halft århundrade, i allmänhet skall ha mycket mera lockelser för oss alla, som sträfva att lägga så många år vi kunna till de vi redan tillryggalagdt. Warberg skryter med en stor törtjenst, den att aldrig hafva låtit tvinga sig att som gäst herbergera den asiatiska fremlingen, som så väl acklimatiserat sig för öfrigt inom fäderneslandet ända upp till Haparanda, känd under titeln cholera morbus. Om det nu är slumpens eller det friska lägets skull, låter jag vara osagdt, men ett facta, såsom en viss riksdagstalare uttryckte sig, skall det emellertid vara. Må nu de öfriga helsoläkarne Strömstad, Gustafsberg, Lysekil, Särö och hvad de allt heta ruska på sina mer och mindre visa, sina mer och mindre åldriga hufvuden åt den fina sanden vid Warberg, hvilken skall medföra vissa mystiska faror för den badbehöfvande, två saker kunna icke bestridas Warberg: att icke hafva haft koleran och att hafva det bästa badhuset. Om någon superlativ egenskap kan tilläggas Warberg i andra afseenden är ännu för tidigt för undertecknad att atgöra, och torde äfven tramdeles bli lite kinkigt för honom, men hvad han kan intyga, är ett godt bemötande mot främlingar så å badintendentens som baderskors och alla andra till baden hörande funktionärers sida som å stadsboarnes. Dessa senare drifva artigheten så långt, att de nästan gå man ur huset för att ge rum åt badgäster, och det bör till ordningen att de om möjligt flytta till landet utanför staden, för att låta densamma sommartiden så obehindradt som möjligt disponeras af badgäster. Detta förklarar också anledningen hvarför så få af stadens innevånare freqventera sin egen bad och brunnsinrättning, det kommer icke af någon småaktig truktan för depenser, utan, som sagdt, blott af artighet att licke hindra främlingarne att lefva a son aise. Derföre ser man äfven så obetydlig rörelse på stadens gator, att man förvånar sig öfver att en stad, som räknar omkring tvåtusen innevänare, har ett så tyst och kontemplativt