Göteborgsposten – 8 juli 1867, sida 1

FUPP AUATDUAUG LTOICCTn4. 7411 41TG 11104810 sina platser afsjunger sångkören en sång, och derefter sitta alla i spänd väntan med halsarne sträckta, ögon och kikare riktade mot den kejserliga estraden. Klockan slår de ominösa två slagen, på hvilka den högförnäma cortågen skulle komma så precis, men ännu låta de vänta på sig. Ytterligare tio minuters tystnad, hvarefter ett aaaahhh!!! brusar i salongen och in träda först kejsaren ensam, derefter kejsarinnan och turkiska sultanen, som ankommit dagen förut i lagom tid för att öfvervara herrligheten. Derefter kommer den lysande svisen af prinsar och prinsessor hvaribland prins Napoleon med gemål, le prince impårial, vicekonungen af Egypten och åtskilliga andra. Kejsarparet helsas med jubelrop, som då den kejserlige prinsen visar sig förnyas och nästan ännu starkare. Kejsaren intager den mellersta fåtöljen, kejsarinnan den till venster och sultanen den till höger om honom. De öfriga rangera sig på båda sidorna hvarvid lilla prinsen får först femte platsen från sin höga pappa. Kejsarinnan är helt och hållet hvitklädd och herrarne bära hederslegionens stora röda band ofvanpå sina uniformer. Nu uppstämmer orkestern Rossinis hymn A Napoleon III et å son vaillant peuple. Ett bassolo, som representeras af tolf djupa basar i unison, börjar: Beskyddande Gud, o du, vår far, hör bönen från franska hjertan! Under freden och under kriget krön med nya framgångar våra arbeten! Kören upprepar denna bön och sålunda omvexla solo, manskörer och fruntimmerskörer tills allt slutligen sammansmälter i ett crescendo Vive. vive, vive V Empereur! som tre gånger upprepadt åtföljes af kanonsalut, klockringning och trumhvirflar, hvarvid den hänförda publiken stämde in med smattrande applåder och jublande: Vive lEmpereur. Ändtligen lade sig stormen och sesten kunde fortgå. Hans Excellens statsministern skulle afgifva en rapport till kejsaren om expositionen och nog stod han en temligen lång stund och menade med ett papper i handen, men aldrig ett ord förvillade sig öfver bort till vår sida åtminstone. Måhända hörde de omkringstående bättre. Publiken begagnade i stället tillfället att betrakta de furstliga personerna. De som sutto på de främsta bänkarne reste sig upp och skymde bort för de bakom sittande. I förargelsen började till höger och venster ropas: assieds! (sitt ner), hvaribland månget elakt: asses! (nog) blandade sig, som kom talaren till godo. Oaktadt tumultet fortgick läsningen och hann, äfven den, ändtligen ett slut, hvarpå kejsaren uppstod och med hög och klar stämma uppläste sitt tal, som med ljudeligt bifall emottogs. I motsats med den föregående talaren hördes kejsaren utmärkt tydligt. Som italet redan vid utgåendet ur palatset försåldes på gatorna i Aftonmonitören och fanns uppslaget på knutarne, gissar jag att det långt före detta bref hunnit hem och debatterats. Vare det derföre nog sagdt, att det vid hvarje paus helsades med starka bifallsrop och vid slutet med stormande jubel. Derefter började sjelfva prisutdelningen. Grupp efter grupp framträdde. Presidenten för juryn uppläste de belönades namn och hvar och en gick uppför trappan och mottog ur kejsarens egen hand det nådiga vedermälet. Nu gaf sig det fransyska skämtsamma lynnet luft och nu skulle hvarje pristagare mönstras huru han uppförde sig, ansigte mot ansigte med den höge herrskaren. Somliga gjorde en lätt bugning och vände efter medaljens mottagande tvärt till ryggen och gingo utför trappan. Andra försökte kränga sig ned på sidan för att slippa vända ryggen till. Somliga gjorde sina komplimanger för både kejsaren och kejsarinnan, hvilken senare i dylikt fall med en vänlig och nedlåtande helsning besvarade vördnadsbetygelsen. Andra visste icke huru många djupa bugningar de skulle göra och stodo ännu på nedersta trappsteget och bockade. Många helsades med applåder, serdeles då någon högt upp: satt, någon ovanligt uniformerad eller rikt dekorerad person infann sig, der funnos många sådana deribland. Utt par prester i sina långa kaftaner hugnades äfven med utmärkelse och blefvo för det ovanliga deruti likaledes helsade med applåder. Kejsaren utdelade endast medaljerna, som en efter annan räcktes honom af en bakom ryggen stående uppvaktande, hvarefter diplomerna lemnades till presidenten för hvarje grupp att sedermera af honom utdelas. Kom så ordningen till gruppen X, innefattande föremål till förbättrande af folkets moraliska och fysiska tillstånd, hvaribland som pristagare först uppropades Hans Majestät fransmännens kejsare, som nemligen exponerat ett hus till arbetarebostäder för flera familjer. Nu först bröt stormen riktigt löst; under ett jubel, som aldrig ville taga någon ända, satt kejsaren der med medaljen i hand till dess han slutligen vinkade fram den kejserlige prinsen, som nu, under publikens för