Göteborgsposten – 5 juli 1867, sida 1

De inom första kammaren som icke kommo i närmare samspråk med brukspatron hergsledt, singo egentligen endast vid ett enda tillfälle aning om den stora lärdom och de frisinnade åsigter, som denne ytterst tillbakadragne man egde. Jag säger afsigtligt: aning, ty han öfvervann sin naturliga timiditet endast vid ett enda tillfälle, då han yttrade sig rörande vårt undervisningsväsende; men emedan han, likasom hr Nordström, eger ett svagt målföre, hördes han med svårighet. Sedan hans föredrag blef meddeladt i Aftonbladet, erkändes allmänt att det var ett bland de yppersta som hållits i första kammaren. Men på samma gång anmärktes äfven, att deri egentligen påvisades bristerna i vårt undervisningsväsende, icke buru de skola afhjelpas. Detta torde blifva hr Bergstedts uppgitt vid en kommande riksdag. Brukspatron Gustaf Ekman är likaledes en mångsidigt bildad man, derjemte i hög grad praktisk, energisk och till sitt väsende allvarlig, men human; just en typ för praktiska representanter, en motvigt till idealisterna, som så ofta befinnas bortkomna när det blir fråga om hvad som skall göras och huru det skall göras. Inom sitt egentliga fack, jernhandteringen, är hr Ekman en auktoritet, och emedan det icke torde dröja särdeles länge innan fråga blir väckt om och hvad som kan och ör göras för lyfmingen af Värt lands andra hutvidnäring, bruksrörelsen, inom hvilken stora reformer förestå, så är det at obestridlig nytta att i riksdagen ega en man både med stor erfarenhet på detta område och med förmåga att se den frågan i stort. Hr Ekman uttryckte sig alltid klart och bestämdt, men utan all ostentation. Om jag ej misstager mig alltför mycket väntade man vida mera af generaldirektören Berlin, än hvad han åstadkom, hvilket var ganska litet. Han tillhörde ingalunda de anspråkslösa inom första kammaren; han inlät sig dock icke på de frågor, i hvilka han tvitvelsutan var hemmastadd, hvaremot han förnämligast ådrog sig uppmarlsamhötgenom ett yttrande i afseende på hvitbeisodlingens inverkan på jordbruket, uvarvid man alldeles icke fick någon bekrättelse på att kan och törtattaren till Berlins Naturlära var en och samme person. Prof. Arrhenius och k. sekret. Odelberg, begge lika utmärkta, den törre på jordbrukets teoretiska, den senare på dess praktiska område, voro obestridligen lika varmt tillgifna vårt lands modernäring, och verka med lika stort intresse för dess förkofran. Men rörande det ändamålsenligaste sättet för jordbrukets lyftning hylla de alldeles motsatta åsigter. Den förre är lika varmt hängifven frihandelssystemets tillämpning äfven på jordbruket, som den senare är anhängare af protektionssystemet. Hr Arrhenius blef insatt i jordbruksutskottet, der han tungerade såsom medlare och väsendtligt bidrog dertill att betänkandet icke blet protektionistiskt. Under det att hrr Arrhenius och Odelberg i första kammaren kämpade hvardera för sin mening, upp-! trädde de icke direkt emot hvarandra. För öfrigt kan man säga att den förre förde jordbruksnäringens talan — och med jordbruket erkände man allmänt var ingen fara — då deremot den senare gjorde sig till målsman för de nuvarande jordbrukarne; men hr O delberg är dock alltför skarpsinnig, för att ej inse att de i penningeförlägenhet satta jordbrukarnes ställning icke kan — och troligen aldrig i verkligheten kunnat — förbättras genom skyddstullar på landtmannavaror. Under den febrila valtiden förlidet år hörle man ofta klandras, att äfven personer som nnehade förtroende-embeten blefvo utsedda