Göteborgsposten – 2 juli 1867, sida 1

svällde. Man såg vreden bemäktiga sig honom, men en känsla af klokhet förhindrade den ännu att bryta ut. — Innan ni förargar er, så tillåt mig att fullboraa, återtog herr Portin lugnt, jag har ingalunda lust att blifva osams med er. Jag önskar tvertom att vi arbeta tillsammans. Ni har inga barn och jag antager icko att ni hoppas framdeles få några. Summan är att kunna ända till slutet af edra dagar föra samma lif som ni hittills fört. Nå väl! Om ni förenar er helt och hållet om mitt spel kunna vi arrangera detta. En lifstidsränta till exempel. — Och om jag nekar? sade baronen torrt. — Står er fritt men det står också mig fritt att låta göra upp er räkning och ge er tillbaka de tvåhundratusen francs, som i min affär gifva er trettitusen franes om året och som öfver allt annars icke skulle ge er mycket mera än en tiotusen francs. — Äntagom att detta icke behagar mig, sade herr de Saint-Valiez betraktande sin interlokutör med en min af utmaning. — Ni vet väl huru vårt kontrakt är uppgjort. Om det faller er lägligt eller icke torde vara bäst att låta det bli dervid. — Så framt det icke fanns i mitt minne vissa erinringar, som om de berättades för domstolen skulle utsätta herr Portin, juveleraren och millionärer för vissa svåra obehagligheter. — Som herr baron de Saint Valiez skulle komma att dela. .. Försökom icke att skrämma hvarandra, min vän. Vi hänga båda öfver afgrunden på samma rep; om det