Göteborgsposten – 2 juli 1867, sida 1

De officiosa berlinertidningarne, särskilt Nordd. allg. Zeit., uppstalla ett absolut ogiltigt påstående i afseende på de bestämningar i Pragerfreden, hvilka fastställa Nordslesvigs rättigheter. Enl. dem (tidningarne) tillhör utförandet af detta fördrag blott Preussen och Österrike; ivgen annan makt har rättighet att framkomma med besvär, ifall preussiska regeringen icke uppfyller sina förbindelser eller dertill knyter särskilda vilkor. Till upprätthållandet af denna thes behöts afsigtlig glömska af de förhållanden, al hvilka fredspreliminärerna i Nikolsburg, hvilka bekräftades genom Pragerfördraget, framgått. Hvar och en vet, att Frankrike, då det tå ädelsinnadt lät erbjuda sin bemedling, såsom uttryckligt vilkor till denna fredliga inblandning uppställde den punkten, att Nordslesvigs rättigheter skulle erkännas och skyddas. Man har det att tacka för det af Preussen afgifna och i dess slutiördrag med Österrike upprepade löftet att tillfråga Slesvigs befolkning och efterkomma dess vilja. Ingen chikan af diplomatisk formalitet kan gå löst mot denna historiska sanning, som hr v. Bismarck sjelf proklamerade inför det preussiska parlamentet d. 20 Dec., då han närmare förklarade de af Preussen under den franska bemedlingens inflytande ingångna förbindelser. Frankrike har ej undertecknat Pragerfreden; men i sin egenskap af medlare spelar det deri en hufvudroll; det tyckes vara svårt att bestrida det rätten att tillse, huru de stipulationer utföras, till hvilka det tagit initiativet och hvilka det fått antagna. Man bör dock från högre ståndpunkt se en ställning, hvilken de preussiska tidningarne söka reducera till de inskränkta proportionerna af en diplomatisk fråga. De danska angelägenheterna försätta sedan treuo år tillbaka Europa i oro. De förde vill ett krig, hvars allvar man först ville förneka, men hvilket endast var förspelet till den stora kamp, hvars resultater så djupt förändrat Tyskland, samt jemnvigten och förhållandena mellan lo enskilda makterna. Följderna af denna omhvälfning äro ännu icke uttömda; vi ba genom ett under för en månad sedan undgått nya och fruktansvärda förvecklingar, hvilka . Preussens eröfringspolitik hade sin princip och sin orsak. I det Frankrike, lifvadt af en känsla at rävtvisa och försigtighet, återställde freden mellan Berlin och Wien, ville det för framtiden förebygga de förvecklingar, till hvilka berättigade agitationer och reklamationer från den danska af det preussiska herraväldet undertryckta befolkningen i Nordslesvig kunde ge anledning. Det ville för framtiden befria den europeiska politiken från den klippa, mot hvilken fre den ännu helt pyligen hotade att lida skeppsbrott. Det sade för sig sjelf, att om slesvigarnes berättigade anspråk icke slutligen blefve reglerade mellan Nordtyskland och Danmark, skulle den danska frågan kunna kunna åter uppstå i hvad ögonblick som helst, häftigare och förskräckligare än någonsin. Det finnes nationaliteter nog, hvilka äro i oro och inveckla stormakternas politik, för att dessa skola uppreta äfven apdra, hvilka med hvarja dag sätta Europas lugn i fara. Dessa skäl af allmänt intresse äro ännu i dag lika afgörande, som i det ögonblick, då preliminärerna i Nikolsburg och Pragerfreden undertecknades. Europa kan icke tillåta, avt man så till sägande periodiskt utsätter det för allmänna skakningar. Det af Preussen i hänsyn till den slesvigska befolkningen gjorda löftet, är icke någon enkel satislaktion, beviljad åt Danmarks obesiridliga rättigheter, utan en garanti för Europas fred. Det är barnsligt att undersöka, såsom Nordd. allg. Zeit. gjort, buruvida Prazerfreden ger de andra makterna rätt eller icke att reklamera, på grund deraf att Preussen icke utför sina förpligtelser mot Danmark. Denna rätt ha de kauske icke i kraft af en diplomatisk akt, men de ba den i kraft af den moderna solkrättens stora princip, hvilken ej tillstäujer en enskild medlem af den europeiska familjen att bringa de öfrigas intresse och lugn i fara. Stormakterna kunna säga så som den latinske talaren yttrade om menniskorna och menskligheten: Homo sum et nihil humani a me alienum pulo — Vi äro Europa och intet, som angår Europas fred, ordning och jemnvigt, kan vara oss främmande.