Göteborgsposten – 2 juli 1867, sida 1

— Åh! mumlade baronen med klentrogen min, till och med på ert hufvud? — Ja, på mitt hufvud. Och icke simpla personer, icke folk talat om att rikta sig på fremmandes bekostnad, utan stora namn, mycket högt uppsatta personer, fäder, bröder, barn, hustrur, män, alla sökande att begå något streck värdt galgen för ett större eller miadre antal af tusenfrancssedlar. — Verkligen? — Jag försäkrar er att en månads vistande i detta kabinett sträcker förbaskadt ut en menniskas samvete. — I synnerhet när det är så elastiskt som vårt, sade de Saint-Valiez skrattande. Nå väl! det är afgjordt, vi skola tala om detta en aunan dag. A propos, känner ni väl denne Leonard, arbetaren som jag såg nyss hos edra döttrar. — Tillräckligt, som ni har sett för att anförtro honom trettitusen francs i juveler. Det är den skickligaste arbetare i Paris. — Han bör vara bra betald? — För tusan! — Hur befann han sig här om dagen i en kroghåla af sådant slag som Kalifornien? Ty det är just den arbetaren hvarom jag har talat med er. — Det vet jag ingenting om. Det är den märkvärdigaste pojke jag känner. Ni har kunnat döma derom just nyss. Men utom att han förenar två talanger som man sällan finner tillsammans, att han både ritar och verkställer infattningarne, har han ännu en tredje, den