Göteborgsposten – 28 juni 1867, sida 1

— Vi kunna förstå hvarandra. Till ersättning ser jag att er medbroder, herr Lormier är en veritabel arab. — Hur då? Har ni visat honom dessa diamanter ? — Jag bekänner det; från det ögonblick jag lägge mig på handel tillstår Jag utan att skämmas att jag söker draga det bästa möjliga parti af min vara. — Om Lormier erbjudit er en sextiotusen francs har han bjudit det riktiga, ty för en köpman är det jemnt värdet af diamanterna. — Nåväl, och ni? — Jag, som gissar till hvilket bruk ni bestämmer beloppet, jag sätter mig på detta sätt i stånd att erbjuda er det hvartill jag kommer att sälja dem sjelf. Grefven tvekade ett ögonblick. — Jag förstår icke detta, sale han, det tillkommer icke er att betala omkostnaderna för min välgörenhet. — Jag är gudskelof rik nu. Liksom många menniskor i min stillning skulle jag gifva mera om jag visste åt hvilka jag borde ge, det vill säga om jag vore siäker att väl använda mina pengar. Så framt det icke misshagar herr grefve de Larsigny så tillit mig bidraga till tröstandet af hans fattiga. — Misshagar? Nej på intet vis; för de fattige kan jag hålla min mössa med begge händer liksom salig Belisaire. Jag emottager gerna edra penningar för grundläggandet af vårt skyddshem, och om mamsell Amelie, er dotter, ville hafva godheten att blifva en af våra beskyddarinnor skulle detta göra mig dubbelt nöje. — Amelie är mycket upptagen, sade herr Portin hvars