Göteborgsposten – 26 juni 1867, sida 1

krögerska till hälften drucken, som i sin vrede knöt näfven åt den frånvarande konstmakaren. Alla år är det samma sak. Denna gång misstänkte jag att han ämnade spela oss ett spratt, men jag trodde att han skulle stanna öfver Söndagsrecetten. Se bara så listig han är, den stråtröfvaren. Igår afton hade han annonserat sin representation för i dag. Under natten har han dragit i väg med sin vagn och en del af sitt folk. Han har utan tvifvel stämt möte med sina andra artister på någon landsväg. I morse när jag såg efter dem fanns ingenting qvar. Under det att krögerskan för att oqväda sin skälm utvecklade en vältalighet som akademien icke skulle hafva belönat, oaktadt dess kraftiga och färgrika stil, öfvertänkte Leonard de svårigheter, som konstmakarens något lätta sätt att gå till väga skulle förorsaka honom. Försänkt i dessa tankar och sökande att förskaffa sig några underrättelser, som åtminstone kunde hjelpa honom på spåren efter flyktingen, bemärkte han icke en temligen dåligt klädd karl, som kom in några minuter efter honom. Denne man, som icke var någon annan än Pårizel, en af hjeltarne från de amerikanska stenbrotten, satte sig i ett hörn af krogen och förlorade icke Leonard ur sigte. Han gjorde sitt bästa för att höra den sednares samtal med krögerskan. När guldarbetaren lemnade krogen skyndade sig PGrizel att följa honom. Han dröjde icke att uppnå honom och slutade med att tilltala honom. Det var redan natt. Tillfölje af den framskridna timman mötte man nästan icke en menniska. Om Rosen