Göteborgsposten – 22 juni 1867, sida 1

I våra offentliga nöjen stor ofantlig stilje! Slocknande gas, uppritna gator, maginlammationer och influensa, se der in summa vad vi på senare tid haft att roa oss med! Men det blir väl bättre etter midsommar, då vi till att börja med få helsa den trefliga wartetten från k. teatern välkommen och selan det välbekanta Åhman-Pousetteska sällskapet. Hr B. är en mäkta rik man, skada ondast att bildningen icke vuxit samtidigt med förmögenheten. Han bebor ett glänsande palats den stad, der han är bosatt, har en vacker landtegendom, en älskvärd hustru och snälla barn. Han synes sålunda ändå kunna njuta lyckan, fastän han hvarken är mäktig tyska, franska eller engelska språken. Och hr B. var verkligen lycklig ända till verldsutställningen kom, då blef han olycklig. Dit måste han, men huru! Att icke kunna uttrycka sig på ett annat ideom än den hederliga vestgötskan, var för galet; men huru galet det än var, beslöt vår man sig dock häromdagen att, kosta hvad det ville, andas samma luft som jordens mäktiga, sola sig i strålarne af den Napoleonska verldssolen, med ett ord, att be söka utställningen. Han engagerade en språkkunnig person som tolk och begaf sig i väg. Under resan lyckades han uppsnappa några ord af detta vetande, som han måste betala, utan att kunna köpa det, och bland dessa ordskatter befunno sig de välljudande orden: merci! och pardon! Vid framkomsten till Paris hade han likvisst glömt bort alltsammans, utom dessa båda orden, hvilka han dock, som han uttryckte sig, kunde på sina fem fingrar. Till hr B:s egenheter hör äfven den, att ha kolossala fötter, hvilka i den stad, der han hafver sin vareise, förskaffat honom binamnet tergvändaren. Redan första dagen efter ankomsten är han nog oförsigtig att gå ensam ut. Hvad händer? I folkträngseln kommer han att trampa en äldre, civilklädd herre på foten. Denne vänder sig med ett kraftigt Sapristi till hr B., som bleknar och framstammar ett klagande: märr-si-moss-jö, men knappast har han fått fullkomligt syn på den han trampat, törrän han är färdig att sjunka till jorden af fasa, ty de många porträtter han sett af den store kejsaren ha sä i hans minne inristat hans bild, att han genast finner att han begått ett mordattentat mot högstdensammes liktornar. Hr B. blef icke hängd för besväret, ty häromdagen hörde vi honom här i staden lifslefvande säga åt en kypare, som satte fram en biffstek åt honom: pardång! garsång ! — — iL4