Göteborgsposten – 21 juni 1867, sida 1

Den djupaste tystnad rådde i kammaren. Han halföppnade sakta dörren och gick in. Tournaire var ensam och sof. Scende att han hvilade hade Annette gått att hemta vatten på gården. Hon hade medtagit den lilla Isabella för att låta henne hemta frisk lust ett ögonblick. Pommier kastade en hastig bliak omkring sig, ocdan närmade han sig sängen. Tournaire var inslumrad men han vred sig oroligt. — Mäklaren hade ett ögonblick af märkbar tvekan. — Se så, se så, mumlade han slutligen; inga barnsligheter. Den som vill målet vill medlet. Jag träffar kanske aldrig mera ett dylikt tillfälle. Skyndom oss. Han lade sig på knä framför sängen och framdrog lädan, som hade fäst hans uppmärksamhet vid hans förra besök. Såsom vi förut nämndt vi den försedd med ett stort hänglås. Det gällde att finna nyckeln. — Denne man torde bära den hos sig, sade den så kallade Pommier för sig sjelf. Han upptäckte vid foten af sängen Tournaires rock, som tjenade den arme mannen till täcke. Han tog den med en åtbörd uf motvilja och kände i fickan. — Jag tror att jag har den, mumlade han. Nyckeln, som han funnit, var verkligen den till lådan. Han öppnade brådskande lågan och upplyfte locket. Lådan var till hälften tom. Vid första ögonkastet märkte han boken som han sökte. Det var en liten, utomordentligt tunn volym med-guldsnitt och präktigt inbunden.