Göteborgsposten – 18 juni 1867, sida 1

—— — — gen uppgjordes på hittills exempellöst kort tid och ganska betydliga reduktioner skedde i de af K. Maj:t begärda anslagen, Emedan den finansiela ställningen påkallade en sträng sparsamhet, var det utskottets pligt att iakttaga den; men å andra sidan var det icke alltid lätt att bestämma hoilka anslagsfordringar som företrädesvis borde afstyrkas, så att de icke karakteriserades såsom onödiga, utan blott antyddes kunna anstå till gynnsammare tidpunkt. Afslagen å första hufvudtiteln voro de ömtåligaste, och aldra ömtåligast var det anslag som fordrades för prinsessan Eugenies hofhällning. I detta fall förtjenar särskildt framhållas, att mot utskottets afstyrkande höjde sig inom första kammaren ingen röst. Nämnde kammare frikallade sig derigenom från beskyllningen för servilism och visade sig genom nåmnde beslut fullt ut lika sparsam som den andra, och i de tå tall då den första beviljade högre anslag än den andra, så segrade vid de samfällda voteringarne de högre anslagsposterna när dessa ansågos absolut nödvändiga. Statsutskottet bör äfven tillerkännas förtjensten af att, då skatteförhöjning befanns nödvändig, åstadkomma densammas, såvidt möjligt är, jemna fördelning på alla samhällsklasser. Då man för statsutgitternas bestridande endast hade att välja mellan upplåning och höjd beskattning, var det utan tvifvel rimligast att den senare utvägen nu valdes; ty derigenom stärkes landets kredit, hvilken åter lätt kan skadas, om upplåning sker för betäckande at löpande statsutgifter. Dertill kommer att en skatt ganska lätt kan, och lika säkert skall afskaffas, då den ej vidare är behöflig. Då riksdag numera årligen hålles, så kan äfven beskattningen blifva rörligare än förr. i Utan tvifvel törfor statsutskottet likaledes välbetänkt att nu icke förorda någon utländsk upplåning ull jernvägsbyggnadernas fortsättande, emedan en sådan upplåning icke kunde ske utan på ganska dryga vilkor. Försöket att inom landet upptaga ett mindre lån, är ett ganska intressant experiment, och märkligt är att förslagets motståndare tillhörde just den fraktion, som förut uppträdt mest larmoyant mot systemet, som fått uppbära skulden för den utländska skuldsäåttuingen, hvilken ständerna beslutat. Konstitutionsutskottet intog vid 1867 års riksdag en underordnad plats. Det är klart att så äfven framgent skall blifva förhållandet, sedan utskottets vigtigaste åliggande — statsrådsprotokollernas granskning — omfattar endast en kortare tidrymd. Den fruktansvärda efterräkning med systemet, hvilken protektionisterna före riksdagen så högtidligt förutsade skola inträffa, uteblef. Både med dechargebetänkandet och den at detsamma föranledda diskussionen hade statsrådets ledamöter allt skäl att vara belåtna. Protektionisterna knöto handen — i byxfickan — med undantag af Jöns Pährsson, hvars råa anfall var så komprometterande för dem, att de nödgades kasta honom öfverbord och tilldela honom en bestraffning, exempellös i våra riksdagsannaler. De ledamöter, som för öfrigt togo detta betänkande till åpropos och uppträdde mot regeringen, gjorde det påtagligen icke för att betraktas såsom oppositionsmän på detta område, utan egentligen tör att icke blifva noterade såsom ministeriella. Olikt vid föregående riksdagar hade Bevillningsutskottet nu ett temligen lätt arbete. Protektionismen var inom utskottet ganska klent representerad, emedan den i realiteten icke hade något stadigt fottäste inom kamrarne. Frihandelssystemets anhängare inom utskottet påyrkade icke heller några egentliga