Göteborgsposten – 17 juni 1867, sida 2

Fran Utlandet. Den stora festen i Tullerierna, hvarmed kejsar Napoleon, så att säga, tog afsked at sina höga gäster ur hvirflande dansmusik och i hela den utomordentliga prakten af en monark, hvilken studerat romerska kejsardömets historia tillräckligt, för att ha kunnat skrifva Vie de Jules Cesar, -— denna fest skildras nu si bref från Paris. Äfven för i dag må politiken vika hädan, så att äfven våra älskvärda läsarinnor må med intresse följa i dessa spalter dagens vexlande händelser. Paris den 11 Juni. Den stora bal, som kejsaren eller, såsom man här såger, kejsarinnan i går gaf till sina höga gästers, czarens och konungens af Preussen, ära, var en af de mest lysande, om icke den mest lysande, som Tuilerierna någonsin sett. Hade det på balen i Hotel de Ville gått något demokratiskt till, hade man der glömt sig nog mycket att ropa vives för majestäterna, utmärkte sig deremot gårdagens fest genom sin helt och hållet aristokratiska karakter. Man hade denna gång alldeles utestängt folket; det fick endast på afstånd bettakta den ofantliga rymd, som man bestämt för festen, hvilken neml. upptog, förutom slottet och den för de kejserliga reserverade delen af Tuilerieträdgården, äfven den del af denna som annars är öppen för den s ora allmänheten. Från kl. 1 9 börjades åkandet till Tuilerierna, hvilket slutade först kl. 10. Czaren for, eskorterad af hundramannagardet, genom den port till den ännu icke upplysta trädgården, saom ligger vid Place de la Concorde. Er nrade den anblick, som det yttre af Tuilerierna och dess omgifning företedde, om de gamla tiderna, då majestäterna brukade fullständigt skilja sig från lolket, så giok det i det inre af det gamla konungapalatset äfven till alldeles efter den gamla regimen. De til festen befallda voro delade i tvenne kategorier; den ena, den första, som bestod af ambassadörer, gesandter, ministrar, amiraler och andra höga diguitärer, for öfver kajen genom porten till pavillon Flora in i Tuilerierna, under att den andra, den lägre klassen, som bestod al hertigar, generaler, depu erade etc., passerade Rue Rivoli öfver Carousselplatsen, tör att sa a in genom den port, som ligger framför den e. k. Pavillon de lhorloge och tart bakom triumfbågen. Ankomna till Tuilerierna, blefvo den första kategoriens herrar och damer förda till Salle des maröchaurz, der tronstolarne voro uppställda för de högsta suveränerna; herrarne af andra kategorien fördes till gallerie de la pair, som ligger bredvid salle des marechaux; endast damerna ur första kategorien erhöllo genast tillträde till salle des maröchdaua, der de likväl nödsakades att stående afvakta deras majestäters ankomst. Herrarne förblefvo i galeri de la paia. Man fann det besynnerligt och blef allmänt missmodig öfver att stå der instängd från kl. 9 till 1 12. För ott ögonblick stämdes man dock muntrare, neml. då baron v. Rotschild kom. Han gick rakt på dorren till salle des marechaux, hvilken endast oppsades för första kategoriens damer. Dörrvaktaren visade honom tillbaka, men den rike financieren öppnade helt ogeneradt dörron och beträdde det för herrarne i galle iet ännu förbjudna området, sägande på sin Frankfurter-fransyska: Je voudrais parler ål quelqwun. Dörrvakiaren blef förbluffad och lät honom gå, under det hertigen af Montmorency menade: Poilå ce que j ai vu dans ma vie de plus fort. Kl. 112 öppnades slutligen dorrarne, och de i galleriet befintliga herrarne tillätos inträda i salle des marechaux. Om karlarnes drägt varit något brokigare (de buro alla svarta kortbyxor), vin det ännu vore mode att under peruker dölja tillochmed tjock hårväxt, skulle man kunnat tro sig förflyttad till Versaillerhofvet. Damerna, hvilkas toilette och bårprydnad, såväl som prakt, elegans, diamanter och juvelsmycken, icke skulle kommit en Ludvig XIV:s och hans efterföljares hof på skam, stodo i en halfcirkel omkring de höga herrskaperna, hvilka tagit plats på sina tronoch andra stolar. De sutto i unsefär summa ordning som i tronsalen i Hotel de Ville. Czaren hade återtagit sin stränga, nästan alla mine och yttrade nästan aldrig ettord. Kejsar Napoleon och kejsarinnan sågo mycket nytra ut, den — ve uD0r