Göteborgsposten – 15 juni 1867, sida 1

n DDDe ning af Titians yppiga qvinnosignrer, med den egendomliga i guld skiftande hårfärgen, här har du Cignanis vällustiga Potifars hustru och Josef, der ett at Albrecht Durers mästerliga porträtter, här J. v. Eycks glänsande kolorit och Holbeina egendomliga dagrar, här Mrrillos tiggare, der hans heliga familj!, å hvilken tafla ljuset utgår från Jesusbarnet i Marias knä, här Van Dyks mästerliga karnation, der Wouvermanns hvita häst, med ett ord, det är ett fullständigt konstgalleri en miniature. När man ser alla dessa kopior och vidare de hundradetals intressanta studierefter naturen, som fylla bord och fönstersmygar, förvåvas man öfver, att en enda person kunnat åstadkomma allt detta. Härtill fordras icke blott en jernflit, utan äfven en brinnande kärlek för konsten, och belöningen derför skall den sträfsamme konstnären säkerligen finna i den beundran hvarje besökare, kännare eller icke, utan tvifvel erfar vid åskådandet af denna i sitt slag säkerligen fullkomligt enstaka samling. Vi tillägga, att hvar och en som älskar målarekonsten, går miste om en stor, I kanske aldrig återkommande njutning, om han försummar att under de få dagar den här ännu hålles öppen, taga densamma i ögonsigte. Våra gator ha äfven under denna vecka hvimlat af utvandrare, hvilka i stora skaror ankommit hit med bantågen. Det är en sorglig syn, anblicken af dessa till allra största delen unga och kraftiga män och qvinnor, hvilka lemna lugnet i sitt fädernesland för att kasta sig in i ett lif af mödor och försakelser, af nöd, ja måhända af brott. Ty det är icke städernas eller landsbygdens pack och slödder, som vi på detta sätt vecka efter vecka se troppa af, det är kärnan af landets allmoge, , musten i statskroppen, sjelfegande bönder och bemedlade hemmanssöner och döttrar, hvilka; i reda penningar förvandla allt hvad de aga i löst och sast för att slutligen kanske se hela sin egendom smälta bort i äfventyrares och bedragares händer. Huru smärtsamt det än kan vara att förnimma det icke en frisk och! sund son af det gamla Svithiod vill qvarstanna i sitt land och der redligen föda sig och de sina — ty, med det mått af arbete som i Nya Verlden väntar utvandraren, skulle han säkerligen, derom äro vi öfvertygade, här i Sverige kunna slå sig vida bättre ut — så vore det ändå en tröst, om man vore fullt förvissad om, att icke istället för den förespeglade lyckan endast nöd och elände väntade dem. Men så måste det tyvärr, ganska ofta vara fallet, vi anse oss berättigade till en sådan åsigt af de ständigt upprepade sorgliga berättelserna i inoch utländska tidningar, af varningar från hederliga och trovärdiga, i Amerika bosatta landsmän. Må man derföre förlåta oss om vi med afsky vända oss bort från den nedslående handel med menniskosjälar, som på senare åren börjat bedrifvas inom vårt fädernesland, om vi uttrycka den bestämda åsigten, att krattiga mått och steg böra tagas, innan det onda gripit alltför vidt omkring sig, kortligen sagdt, att alla dessa emigrantagenter, hvilka nu ötverallt växa upp som svampar ur jorden, måtte åläggas förpligtelser, hvilka skulle omöjliggöra eller åtminstone motarbeta allt underslef, all skändlig menniskohandel. Ty att försöka ötvertala den upphetsade utvandringslystne att afstå från sin föresats lärer vara fåfängt, lika omöjligt som att genom stränga lagbud förhindra honom derifrån. Nej, låt hvar och en af dessa herrar, hvilka genom annonser och underagenter sprida utvandringslustan omkring i alla landsändar vara pligtig, att hos vederbörande myndighet deponera en summa tillräckligt stor att kunna betäcka omkostnaderna för utvandrarnes återresa till fosterlandet, för den händelse, de lötten hvilka kommit dem att! öfvergifva det, befinnas vara idel bedrägliga lockbeten. Detta skulle säkerligen något nedsätta rekryteringslusten och göra affärenmindre förmånlig och vinstgifvande. Vi upprepa det, må man i tid söka sätta en gräns) för det onda; detta är en väl ordnad och omsorgsfull styrelses pligt, lika väl som en öm faders, hvilken begagnar all sin makt och myndighet, då det gäller att hindra ett vankelmodigt och lättledt barn från att blindt ka sta sig i faror, hvilkas vidd det icke sjelf för mår uppfatta. Vid vandringen genom Musei salar påträffar man bl. a: en derstädes nyligen upp satt s. k. automatisk gunga, hvilken sättes iI! rörelse och stannas af den gungande sjelf endast genom en obetydlig tryckning med tån eller klacken. Beställningar å dylika gungor, I om hvilkas lämplighet icke allenast för det 1 uppväxande slägtet utan äfven som ett för1 träffligt motionsmedel tör äldre personer man Äu bäst genom ett besök å Museum sjelf, kan . ( 1 öfvertyga sig, emottagas derstädes och å Han-J lelstidningens annonskontor. Om dylika gunsor kunde göras något billigare skulle de säå si cerligen innan kort blifva ett oundgängligtmpendix till hvarje väl rangerad trädgård. I Antagligen, tack vare den ovisshet hvari G . teaterns artister tortfarande sväfva rörande ls J7J isJbb?eng D a