Göteborgsposten – 15 juni 1867, sida 1

skan, afdammad af regnet och torkad af solstrålarne; det är varm svalka. Trädgårdarne och ängarne förvandlas, då de ha vatten i sina rötter och sol i sina blommor, till rökelsekar och utandas alla sina vällukter på en gång. Allt skrattar, sjunger och ser inbjudande ut. Man känner sig ljuft berusad. Våren är ett provisoriskt paradis; solen hjelper till att göra menniskan tålmodig. Hela naturen andas lycka och förnöjsamhet, blommorna glänsa i sina praktfullaste färger, fullt ut lika lockande i sina eleganta vårtoiletter tör biet i sin gula husarjacka och sjärilen i sin utsökta toilette assorties som de strålande Könheterna hvilka den stora revyen utlockat, äro det för sina manliga beundrare. Fåglarne jJubla i eftermiddagssolen och lönnarne i Boulognerskogen vifta med sina gröna handskar vänligt åt hvarandra, liksom ville de säga: Hvad tyckes om staten? Mellan muntra rader af nyfikna åskådare ila de kejserliga ekipagerna tillbaka från det praktfulla militäriska skådespelet. Måhända tänker just i detta ögonblick tieehvarfvets märkligaste man på sanningen at den gamla satsen: tiden förändrar, han den fordne fången på Ham i detta ögonblick sida vid sida med Europas mäkti(gaste monark; seende som sina gäster allt hvad verlden eger stort och uppsatt; kanhända krusas hans läppar af ett stolthetens triumferande smålöje, då midt i den leende naturen, miat under den lysande verkligheten och de kanske ännu mera lysande drömmarne, smäller ett skott, och i nästa ögonblick hade utan försynens skickelse kanske han sjelf eller gästen vid hans sida, legat ett blodigt lik utsträckt i den förgyllda vagnen. I Försynen sänder understundom jordens mäklige dylika varningar, det är ett Remember, lika dystert som den olycklige Stuarts på schavotten. Så var det nära att herrskaren på den tron, fråu hvilken så många Urisebret för folken utgått, fallit ett försoningsoffer för (så mången orättfärdig och blodig handling, på årsdagen af den dag, som gal friheten åt det folk, hvilket i ryska statskonstens svarta bok, måhända många gånger stått antecknadt såsom tillämnadt samma öde som det olyckliga Polen. Den 6 Juni 1809 stadfästades nemligen, som bekant, Sveriges Regeringsform. Till Paris! Till Paris! Så lyder dagens lösen. Uvilket långt brokigt tåg af jordens mäktige, som alla i broderlig endrägt styra kosan till ett och samma mål — intelligensens och flärdens hufvudstad! Czaren och sultan, kejsare och konungar, vicekonungar och beyer, storfurstar och kronprinsar, schacker och rajahs, storhertigar och bara hertigar, solens herr broder och månans kusin och så påfven på ändalykten! Millioner i alla verldens myntsorter, strömmande in i parisarnes kassor, lyxen och förfiningen, gifvande sig lutt i fester, för hvilkas beskrifvande till och med Times korrespondent saknar ord, tafflar dignande under läckerheter från alla verldens hörn, blixtrande af guld och silfver, blommor, kristaller och ljus, osynliga orkestrar, tjusande med Mozarts himmelska melodier eller elektriserande med Offenbachska kling-klangssantasier, sammet och siden, gnistrande juveler på bländhvita halsar, i svallande lockar, den raffinerade njutningens högtidsfester srån morgon till afton, från afton till morgon — och under tiden dör i någon aflägsen vrå at suveränernas herradömen mödrar af svält, under det att dibarnen vid deras stelnade bröst följa sina mödrar i döden. och månen stiger långsamt upp på fästet, hans stilla, bleka anlete uterspeglar sig i briljanthalsbandet kring den sköna markisinnans bals, der hon efter en berusande vals låter den svala aftonvinden spela kring tinningarne, hans melankoliska stråle bryter sig i tåren som den hopplösa förtviflan pressat fram under den arma modrens för alltid slutna ögonlock, den glittrar med samma vemodsfulla allvar i båda, här påminnande om förgängligheten af all jordisk glans, der om triden och försoningen på andra sidan grafven. Folken följa naturligtvis furstarnes exempel, ingen vill vara sämre än den andre, och så händer att för fåfängan att ha sett verldsexpositionen mången griper så djupt ur sin egen eller andras kassa, att han sedermera får suga på ramarne i alla sina återstående litsdagar! Amen. Man reser icke nu för att lära, för att bilda sig, en rutsch på en åtta lagar är allt hvad som behöfves, på den tilen bör man kunna ha hunnit med en helan nop, man bör ha kunnat nosa in i det mexicanska afgudatemplet, spisat svalbon och fricasserade ödlor i kinesiska restaurationen, beindrat de svenska nationalfigurerna och fallit 1. FU förvåning PR 7 KK Ffpan.dar om