Göteborgsposten – 14 juni 1867, sida 2

alla försäkringar i verlden ty den bevisade hjerta och en uppriktig ledsnad. — Pålägg mig hvilket straff ni vill, återtog Jean, fattande den unga flickans hand för att nödga Annette att vända sig mot honom, men säg mig att ni icke mera är vredgad på mig. Hon smålog. — Förlåter ni mig? frågade han ännu en gång. — Ja, svarade hon helt sakta. Sedan började hon åter gråta, denna gång utan bitterhet och utan att veta hvarför. — Ni ser väl att ni icke förlåter mig återtog han, — eftersom ni gråter. — Fäst er icke dervid, svarade hon, — det är alldeles icke ert fel. Jag har tillbragt natten hos en sjuk och som jag icke är van att vaka gör det mig alltid litet nervös. — Någon af edra föräldrar? frågade de Ruzolles. — Nej, min herre, en granne endast, en stackars man som är mycket att beklaga ty han har dukat under för olycka och sjukdom. Hon berättade på samma gång några omständigheter rörande Tournaires och hans hustrus belägenhet. — Stackars menniskor! mumlade de Ruzolles djupt rörd; kan det finnas så förfärliga lidanden! ... Oh! min tant har rätt, utropade han med ett slags vrede öfver sig sjelf. Tre fjerdedelar af de rika äro egoister ... När jag tänker på allt det goda jag skulle kunnat göra med det som jag förlorat i natt. Jag parerar att det icke återstår mig två louisdorer nu.