Göteborgsposten – 14 juni 1867, sida 2

Vid detta naiva svar, som förrådde de förödmjukelser som detta lilla hjerta redan erfarit, kände de Ruzolles tårarne komma sig i ögonen. Han tog med mildt våld barnet i sina armar och kysste det. — Jag skall skicka dig en klädning och en ask leksaker redan i dag sade han. — En ny klädning! sade den lilla, klappande händerna ... Och för mamma? tillade hon helt sakta. — Isabelle! sade Annette i förebrJende ton. — Låt henne prata, afbröt Jean, det är förträffligt af henne att hon tänker på sin mor ... Det skall komma också en vacker klädning för din mor, fortsatte han vändande sig till barnet. — Hvad ni är god, min herre, sade den unga flickan. — Nej, på min ära! återtog markisen. Jag svär er att jag icko gör er mycket men jag har lyckligtvis en tant, som är en engel i godhet och som tillbringar sitt lif med att göra godt; redan i dag skall jag uppsöka henne och rekommendera edra skyddslingar hos henne. Jag lofvar er att framdeles skall det icke fattas dem något. — Jag tackar er uppriktigt för deras skull, svarade den unga flickan ... Jag ber om ursäkt att jag lemnar er, min herre, tillade hon men vattnet kokar för länge sedan; jag måste bära upp dekokten. — Är det säkert att ni ej längre är ond på mig. — Oh! nej, min herre, jag svär det! svarade hon med rörelse. (Forts.)