Göteborgsposten – 8 juni 1867, sida 2

Vid polisforhoret härom i går berättade Andersson, att innan han på osvannämnde ställe lagt sig, hade han tillsagt Schmidt att han hade två femtioriksdalerssedlar i byxfickan, hvarpå Schmidt svarat, att det skulle han ej vara orolig för, iy ingenting skulle röras. Vidare berättade han, att Schmidt, då han gick, tillsade en madam på stället att Andersson ej finge väckas förrän kl. half 11, eller en god stund efter det S. gått. En annan sjöman hade likväl väckt honom dessförinnan. Schmidt förnekade att ha stulit penningarne, utan påstod han att Andersson, innan han lade sig, lemnat honom dessa för att förvaras. Var detta förhållandet, så hade han fullgjort sitt uppdrag illa, ty han innebade då han häktades endast 71 rdr 21 öre. För att förkiara detta förhållanden, sade han sig ha varit så ankommen, att han ej visste hvar han gjort af resten. På fråga af polismästaren sade han sig vara matros på Nolly Queen, hvarvid kommissarie Wittboldt dock upplyste, att något fartyg med detta namn, enligt hamnkaptenens uppgift, ej funnes i härvarande hamn. Schmidt förnekade Anderssons uppgift, att han sökt inbilla denae att han vore försto styrman på fartyget, slägt med kaptenen o. 8. v. Målet uppsköts för vittnens hörande till den 14 d:g och Schmidt införpassades till eellsånget. Målsegaren återfick hvad som återstod af de 100 rdr, som blifvit honom frånstulna. — Sistl. Onsdag lät poliskommissarien Wittboldt i Majornas polisvakt införa forre smideshandlaren A. P. Olsson, egare af huset N:r 107 i Majornas 1:sta rote, emedan starka misstankar hvilade på Olsson att han d. 4 d:s mellan kl. 11 och 12 på natten i nårheten af nämnde hus med knif illa sårat timmermännen Nils Nilsson och Hans Pettersson från Frölunda bin, hvilka tillsolje af de svåra sår i ansigtet, som blifvit dem tillfogade, måste intagas på Allm. och Sahlgrenska sjukhuset. Polisförhör härom hölls i går, hvaivid kommissarien Wittboldt upplyste att Nilsson och Pettersson ännu voro sängliggande och att isynuerhet den ene befann sig i ett ganska betänkligt tillstånd. A. P. Olsson, som kort efter det han greps blef införpassad till cellfangelset, är en person med eu hardt, obehagligt ausigtsuttryek och det renommå han har om sig, svarar äfven fullkomligt mot utseendet. Han är nemligen, enligt hvad en poliskonstapel upplyste, misstänkt för att förr vid ewt tillfälle ha användt knifven mot en person, men som då inga bevis funnos, afstod denne från att åtala honom. Hans första svar på den fråga, som framställdes till honom, om huru det förhöll sig med nu ifrågavarande sak, var att han vore oskyldig. Han uppgaf, att han mellan kl. 10 och 11 gatt forbi en samling personer i närheten af hans hus. Då han kom midtför sin trädgårdsport, kastades flera stenar efter honom, hvarföre han sprang in. Olsson förklarade för öfrigt att han ej så noga kunde erinra sig allt. Han var vid tillfället något drucken och då var han alltid mycket glömsk af sig. Sedan ban vid stenkastningen sprungit in, gick han att sälla sig vid fönstreti stora rummet för att se hvad som passerade. Han tillfrågades om han sedan gått ut, men förnekade detta. Polismästaren ställde nu en allvarlig uppmaning till honom att ej försöka dölja sanningen, utan lätta sitt samvete genom en uppriktig bekännelse, men Olsson fortfor hårdnackadt att förneka all vetskap om brottet. Sådana upplysningar ha dock vunnits, att det nästan är utom allt tvifvel, att det ej är någon annan än Olsson som begått brottet. Af de inkallade vittnena hördes först hustru Johanna Andersson, boende i Olssons bus. Hon berättade att hon varit uppe och hört när Olsson kom och bultade på sin dörr. Denna öppnades ej genast, utan han gick till fönstret och packade på. Olssons hustru kom då ut, I detsamma hördes det som om en ruta sprungit, hvarefter Olsson gick in stora vägen. Hon hörde onom derefter sraga hvarföre de stängde honom ute; ute vilja de mörda mig, och här öppna ni ej för mig, yttrade han. Hans ton var vredgad. Hon såg honom derefter gå ut genom trådgårdsporten. Straxt derefter hörde hon tre nödrop och trodde då att det var Olsson som blef slagen. En qvart efter det nödropen hörts kom han tillbaka in, stängde porten efter sig och sedan hörde hustru Andersson ej mer. Olsson hade gått åt samma häll, hvaritrån nödropen hörts. Gjord uppmärksam på stridigheten mellan Olssons uppgift, att han ej sedan han kommit in gått ut igen, och vittnets berättelse att hon sett honom gå ut kort efter det han blifvit insläppt samt att han varit ute då nödropen hörts, förklarade Olsson nu, att han ej kunde påminna sig om han gått ut sedan han blifvit insläppt eller ej. Arbetskarlen Andreas Niklasson, äfven boende i Olssons hus, berättade att han blef väckt af högljudda röster och eder, hvaribland han igenkände Olssons röst. Han gick till fönstret och ställde sig för att se ut. Kort derefter hörde han starka nödrop, så att han anmärkte till sin hustru, att det måtte vara någon som man antingen stack eller slog ihjel. Några ögonblick derefter kom Olsson springande in på sin gård. Arbetskarlen Johan Jansson såg en karlspringa förbi och Olsson springa ut. När han hunnit genom porten höjde han på armen, liksom för att hugga till. Hörde kort derefter ett nödrop. Olsson tillfrågades hvad han hade ute att göra, men gaf samma svar som förut, nemligen att han ej kunde påminna sig om han varit ute. Olsson fick derefter aflägsna sig ur sessionsrummet och en liten flicka som vistats i hans hus, infördes och fick afgifva de upplysningar hon hade att meddela. Dessa voro att de innevarande väckts deraf att fönsterrutorna sönderslogos och ett sofflock nedfälldes. Flickan och Olssons hustru gingo då upp och ljus påtändes. Olssom, för hvilken man öppnat, kom derefter inrusande, vild och uppretad, yttrade de ord som första vittnet berättat och tog en stol med hvilken han ville slå hustrun. Deresster tog Olsson en knif, hvilken hängde på väggen i slida, och begaf sig försedd med denna ut igen. Sedan hade flickan ej sett till knifven. En stund derefter kom O. tillbaka och kastade byxorna under bordet innan han lade sig. Om morgonen då byxorna togos fram, befunnos de vara mycket blodiga allt uppifrån och nedåt. Olsson hade då tillsagt sin hustru att de skulle läggas i blöt och tvättas. Olsson infördes åter och erhöll kännedom om hvad flickan upplyst samt tillfrågades om han erde :