Göteborgsposten – 6 juni 1867, sida 1

— Du tycker fortfarande om äppelmunkar, icke sannt Leonard? frågade Mathurine, som, äfven hon, alltid höll sig till sin affär. — Ja visst, svarade han, bemödande sig att småle. — Min mor, återtog Leonard, när tjenarinnan gått ut, kommer ni icke ihåg att min far hade en temligen sillsynt sten, som jag en dag hade tagit för en smaragd, men som var en grön saphir? — Jo visst, han hade fått den af din onkel, som medfort den från Ceylon. — Hvad gjorde min far af den? — Han gaf den åt din syster, så mycket kan jag manmas. — Brukade Marcelle vanligtvis bära den. — Nej; någongång emellertid. Hon lade den oftast i ett etui uti sitt schatull. — Har min syster ännu denna saphir? — Nej. Då man återförde till mig det stackars barnet hade hon kläderna sönderrifna och betäckta med smuts. — Vet ni huru hon hade infattat denna sten? — Som brosch, tror jag, men jag är icke fullt sö derom. Ker — För min egen del, återtog den unge mannen, har jag ett alltför obestämdt minne för att vara säker på min sak. Denna morgon har jag likväl på markis Jean de Ruzolles finger sett en grön saphir som påminner mig om min fars. — Huru gammal är denne markis?