Göteborgsposten – 5 juni 1867, sida 2

Från Utlandet. Den nordslesvigska frågan kan nu med äkerhet antagas skola bli föremål för öfveräggningar mellan de under dessa dagar i Pais församlade krönta hufvudena. Till Köln. heit. skrifves härom från den franska hufvudstaden: Man försäkrar, att den nordslesvigska rågan skall blifva definitivt löst under konung Wilbelms vistande härstädes, eftersom berliherkabinettet af egen drift (sic) tagit initiativet till en öfverenskommelse med Danmark. diplomatiska kretsar uttalas den förmodan, itt Preussen endast fordrat en garanti för de yskar, som möjligen qvarstanna i Nordslesvig, medan det genom att visa eftergifvenhet i denna punkt tror sig kunna uppträda med desto större bestämdhet i frågan om, huru gränsen mellan Danmark och Tyskland skall dragas. Man tror sig kunna förutsäga, att Preussen icke skall fasthålla vid denna garanti, under det man anser det for mycket osannolikt, att gränsen skall bestämmas genom en allmän omröstning. Allt skall tvärtom i detta hänseende förbehållas en vänskaplig öfverenskommelse mellan de ifrågavarande hofven. Detta är naturligtvis den preussiska uppfattningen. Hr Bismarck har uppställt en garantifråga för de tyskar, som komma att bo i det danska Slesvig. Danska regeringen vill ej inlåta sig härpå. Som ersättning för att Preussen skall afstå från sin fordran, uppställer Bismarck vilkoret, att Danmask går in på antagandet at en gräns, dragen tillräckligt långt norr ut, för att tyskarnes antal endast skall vara mycket ringa, troende sig härigenom kunna vinna Dyppel och Als. I detta afseende visar han stor bestämdhet. Danska regeringen har antagligen till gensägelse hänvisat derpå, att gränsens dragning ej kan godtyckligt uppgöras af Danmark och Preussen, utan skall dragas i öfverensstämmelse med Pragerfredens art. V, som bestämmer befolkningens hörande genom omröstning. Preussen deremot vill, att regeringarne skola på vänskaplig väg öfverenskomma härom, utan att behöfva skrida till någon omröstning, mot hvilken preussiska landtdagens majoritet dessutom uttalat sig. Att danska regeringen väl vaktar sig för att ingå härpå, är naturligt, alldenstund hen nes enda verkliga stöd är Frankrike, som sjelf dikterat denna bestämmelse. Men lika natur ligt är, att Preussen gerna vill ha bestämmel sen upphäfd för att skilja Danmark från Frank rike och draga det mera öfver i sitt våld Härpå vill icke den nuvarande ministören in