Göteborgsposten – 5 juni 1867, sida 1

Allt under det hon pladdrade sålunda hade hon öppnat husporten. Hon låt inträda i den lilla salongen Leonard, som skyndade sig att knäfalla vid sin moders fötter. — Gud vare lofvad, som för dig till mig, mitt barn! sade fru Gauthier, omfamnande sin son. Det är så längesedan som du var här. — Tycker ni icke att han blifvit fet? sade Mathurine, som, alltid glömmande att hennes matmor var blind, upprepade samma sak för hvarje Leonards besök. — Du vet väl att jag icke kan se det, min stackars Mathurine, återtog fru Gauthier. — Men jag tror likväl att du bedrager dig. Den uteslutande tanke som bör beständigt sysselsätta min son är icke af dem som förläna helsa. — Har du ännu upptäckt något? frågade hon efter ett ögonblicks tystnad Leonard, som omfamnade den stackars vansinniga. Denna igenkände skenbarligen icke sin bror. Hon roade sig som ett barn med två leksaker, som Leonard nyligen gifvit henne — Det är för barnet, sade hon. Sedan visade hon leksakerna för ett inbilladt barn, mot hvilket hon smålog som en mor småler mot sin älsk ling, och som hon stundtals tyckte sig verkligen vagga på armarne. Ibland upplyfte hon händerna mot sin bror liksom ville hon låta honom beundra barnet och sade till honom med klagande röst. — Men betrakta henne då, Gaston, omfamna henne då; är hon icke lik dig.