Göteborgsposten – 3 juni 1867, sida 2

spirerade skalder sjungit, och hvilket de lärda förberedt samt de samtida industriidkarne till hälften förverkligat. Det franska bladet, som vi här citerat, kastar nu en blick på furstemötena, för att bedöma huruvida de resp. suveränerna skola vara hugade att göra hvardera i sin mån de eftergifter, som industrien kan fordra och hvilka skola betinga det önskade varaktiga fredstillståndet. Österrike bör, menar förf., fortgå i sina bemödanden att, genom tillgodoseende af sina olika befolkningars behof at frihet, gruppera dessa i en mäktig konfederation, som hela verlden erkänner vara nödvändig för Europas jemnvigt. Rörande Preussen yttras: Om Frankrike utan missnöje sett Preussens snabba törstoringar, ha likväl dess regerings militära och inkräktande tillvägagåenden, det högt atficherade föraktet för befolkningarnes önskan, dyrkan af den uteslutande åkallade råa styrkan och det slags eröfringsrus, som bemäktigat sig en del af dess undersåter, icke kunnat annat än inom Frankrike väcka vissa farhågor och frambesvärja en sky mellan tvenne folk, hvilkas allians, med lätthet stärkt med Englands, skulle vara den säkraste borgen för Europas fred. För Rysslands del påpekar bladet den fara som hotar från detsamma, desto mera oundviklig som denna väldiga koloss beherrskas af en despotism, hvars mission föregifves vara ett universalvälde och hvilken alltid skall göra denna makt misstänkt. Vi tro, att vår aktade franska samtida här i korta drag lyckats teckna det ideala i det reala, framtiden som i formen af ett folkförbund vill bryta sig igenom det närvarandes fängslande skal, för att komma till välde. Framtiden är liktydig med arbetets ära och intelligens uteslutande rangberättigande i en sann demokrati; det närvarande är de stora militärväldenas fredsstörande tendenser, hvilka måste brytas, på det demokratien, eller allas frihet, må sättas i stället för autokratien, eller den enes godtycke och de mångas ofrihet. Vägen mellan det reala och det ideala är lång; men det är redan en vinst att kunna ej blott se det, utan äfven medlen att komma fram till detsamma. Och dessa medel har den berömde franske tänkaren och skriftställaren Jules Simon nyligen ganska tydligt angifvit uti ett tal, som han hållit i franska lagstiftande kåren med anledning af den under förhandling varande frågan om rätt till bildande at sällskaper, föreningar eller associarioner. Han sade bl. a. följande, vid hvilket vi särskilt fästa våra läsares uppmärksamhet, emedan det ej blott är ett ämne för dagen, utan äfven i sig innebär den revolution, som skall omstöpa hela det närvarande samfundet och gitva åt det bestående skicket en helt annan form: Associationerna hafva i sjelfva verket hittills endast betraktats som kapitalassociationer. De små kapitalerna bildade, genom att förena sig, stora kapitaler, och de stora kapitalerna bildade, genom att hopa sig, ofantliga kapitaler; men de nykomna inom affärsverlden äro icke ens små kapitalister; den association, som de vilja bilda, är en förening af personer. De ha ej något kapital; de ha ingenting alls, så att hvarje pålaga, som förutsätter ett kapital, huru litet det än må vara, är för dem mycket tung; det är möjligt, att den är betydelselös för hvarje annan; men för dem är den mycket betydlig och, sanningen att säga, den inger dem fruktan. (Det är sanntl) Jag sade, utan att möta någon gensägelse, att det är fråga om associationer af personer utan kaital. pt För tjugo år sedan skulle dessa ord icke kunnat fällas utan opposition. Det kommer sig deraf, att flera associationer då bildades icke allenast utan något närvarande kapital, men äfven utan hopp om ett blifvande kapital, med anspråk på att vilja gå framåt derforutan, att lefva utan kapitalet, utanför detsamma, i krig emot det. Man bekämpade naturligtvig dessa ekonomiska villfareleer, hvilka kunde bli olycksbringande. Men nu äro vi ej längre der. Ett betydligt framåtskridande bar gjorts inom iderna. Arbetarne associera sig, för att eröfra kapitalet, för att med det nu förvärfsade kapitalet kämpa, om icke med lika vapen, åtminstone med lagliga vapen. Detta är en lycklig förändring, hvilken borde komma alla gensägelser att falla, om man visste att göra sig reda för idernas och institutionernas rorelse. Men fastän de äro associerade för att bilda ett kapital, ha arbetare likväl icke alltid de första elementerna i det ögonblick de associera sig. Jag skulle kunna uppräkna konsumtionsföreningar, som börjat med ingenting. Arbetaren måste al sin aflöning taga den första grunden till sitt blifvande kapital, och om det finnes arbetare, som erhålla tillräcklig aflöning, för att kunna lefva och underhålla sina familjer, finns det deremot andra, som endast ha en så högst ringa lön, att den knappast räcker till bröd och kläder åt 4em.oen betänken: hvilka Äro de arbetare, som först vilja associera sig? jo, just de, hvilkas lön är så otillräcklig, att de lefva nästan i elände, fastän de ha rätt till namnet arbetare. (Rörelse). Det är de som associera sig. Detta visar sig oftast vid bildandet af produktionsföreningar; det händer ofta, att det ibland dem, som associera sig för att producera, finnes de, som dit medföra endast sina armar och sitt förstånd. De äro allvarliga arbetare, män med hjerta, intelligenta andar som, då de uppnått lifvets middagshöjd och så till sägande depenserat sig sjelfva dag från dag, tänka på sina barns framtid och söka att skapa sig hjelpkällor, hvilka ej genast undslippa ur deras händer. De associera icke sin förmögenhet, de associera endast sitt förstånd och sitt hjerta. I afseende på dessa arbetareföreningars framtid, har jag en borgen för deras framtid i den sympati gom jag finner för dem här och annorstädes, De äro