Göteborgsposten – 3 juni 1867, sida 1

— 55 — i försäkrade högtidligt att företaget skulle bli 2förlustbringande. Om ej precist samma grupp at klokt folk så åtminstone en annan med samma skaplynne, försäkrar nu att det under bildning varande rvedanskaffningsbolaget alldeles icke skall löna sig, och såsom ett slående bevis för detta påstående anföres det alldeles obestridliga faktum: att icke något enda bolag för det angifna ändamålet varit påtänkt, än mindre bildadt härstädes. Men lika sanningsenligt är, att då på sommaren vedtillförseln är stor och priset på nämnda vara plötsligt faller, så uppköpas och uppläggas stora vedpartier af spekulanter, som under vinterns lopp derpå skörda betydlig vinst. Det är alltså ganska sannolikt att vedänskaffningsbolaget, rätt organiseradt, både skall såstadkomma stor nytta och göra goda affärer. Emellertid får bolaget bereda sig på ett gan:ska ihärdigt motstånd af hufvudstadens största vedkonsumenter, bagarne och bryggarne, hvilka besara en besvärlig konkurrens då de sskola verkställa sina uppköp, hvilken deremot sicke inträffar då hvar och en familj eller perIson förser sig med ett mindre vedparti för vinterbehofvet. Såvidt jag kunnat erfara har det väckt sallmän belåtenhet att grefve Henning Hamilton af regeringen förordnats till ordförande si direktionen öfver seminariet för bildande af slärarinnor. Oberäknadt att den förre ordfösranden, generaldirektören Huss, sedan förliden vår är bosatt i Östergötland och således icke skunde egna tillräcklig uppmärksamhet åt det sansvarsfulla kallet, så visade han dervid allt för stor undfallenhet och ådagalade icke den senergi, som vid denna befattning erfordrades. Seminarie-elevernas både andliga och fysiska krafter öfveransträngas och ett ganska betänkligt läseri frodas inom denna läroanstalt. Emedan grefve Hamilton på en gång är energisk till sitt lynne, men mycket human i sivt väsende och så vidt kändt är icke benägen för läseri, gör man sig stora förhoppningar på hans verksamhet inom direktionen. Någon dag innan riksdagen afslutades hade hr Wallenberg inbjudit ett större antal representanter för att bese enskilda bankens interiör. Jag känner icke om bankens skatter då förevisades, men jag vet att gästerna blefvo högeligen förvånade öfver åtskilligt annat som der förekom. Sålunda upplystes de derom, att mer än 2,000 fruntimmer af högst olika ålder och samhällsställning äro depositörer i banken och att förhållandet är enahanda med ett högst betydligt antal i hufvudstaden befintliga för olika ändamål bildade föreningar?, hvilkas, insättningar, likasom de ofvannämnda fruntimmernas, sammanlagdt representera ett förvånande stort kapital. En annan intressant företeelse är, att dessa depositioner nästan aldrig uppsägas, utan fast heldre successive ökas. Det lärer ännu stundom hända att gamla fruntimmer infinna sig på Enskilda banken för att på depositionsräkning insätta af de gula riksbanksedlarne å 100 rdr banko valör, hvilka icke på många år af banken utgifvits och således påtagligen länge legat räntelösa i de resp. damernas förvar, men nu plötsligen komma fram och således icke längre blifva, hvad de länge varit, ett dödt kapital). Det är på sådant sätt som de enskilda bankerna både framkalla och befordra uppsamlandet af de små kapitalerna och göra dem sfruktbringande. Apropå bildandet af kapitaler, så vill jag anföra ett par exempel huru dervid kan tillgå. Så väl på hotell Rydberg som på Hasselbacken finnes en vaktmästare, hvars enda, men ganska ansvarsfulla kall är att mottaga kundernas ytterplagg, hattar, galoscher, käppar m. m. Det är nästan utan exempel att de vid aflemnandet af dessa artiklar göra sig skyldiga till något misstag. Af flertalet bland kunderna få de ett honorarium, sällan bli de alldeles obelönade. Man påstår att vaktmästarens på Rydberg årsinkomst är jemförlig med ett hofrättsråds lön, att han för sin rörelse erlägger till och med en viss tribut till hotellvärden och att han har ett ganska respektabelt kapital, som alltjemt ökas, insatt på Enskis — d. v. s. i Enskilda banken. Vaktmästaren på Hasselbacken är deremot ograverad husegare med solida hyresgäster. Man påstår att han uppdrifvit sin skarpsinnighet så högt, att han, kastande en blick på hela raden af upphängda ytterplagg, kan med full komlig säkerhet säga: den rocken är värd 25 öre, den 10 öre, den 5 öre, den är ej värd en vitten. Hvarken klädets finhet eler sidenfodret i rocken är vid denna uppcaxering för honom den bestämmande sakorn. Då jag kommit att tala om kapitaler, så vill jag omnämna en liten kuriös tilldragelse, som nyss inträffat. Ett aktadt handelshus upphörde för cirka 0 år sedan med sina affärer. Den äldste pokhällaren, som i många år troget skött sitt all, fick en lifstidspension; men på den och f räntan på sina lönebesparingar kunde han ned hustru och en dotter icke gå se nt ; t— — — ml — — —