Göteborgsposten – 1 juni 1867, sida 5

Ivarjehanda. Besynnerlig sedvänja. I England har nyligen inom församlingen Waddesdon i Bucks upplifvats en gammal plägsed kallad beating the bounds på ett sätt som troligen kommer att framkalla rättegång. Ett sällskap karlar och qvinnor slår sig tillsammans och går rundt omkring församlingens gränser samt stannar vid hvarje större väg. På dessa ställen taga de den olycklige individ, som händelsevis passerar, till fånga, och om gränslinien utmärkes genom något träd eller någon mur, fattar man med stor högtidlighet besagde individ kring lifvet och benen och slår honom trenne gånger mot muren eller trädet. Finnes deremot hvarken träd eller mur, skrider man till att skära ett häl i gräsvallen, trycker, naturligtvis under delinqventens lifliga protester, ned hans hufvud i hålet och ger honom derunder diverse slag på en annan del af hans kropp. Hans lidanden mildras dock genom åtskilliga Åhorn ol som man medför för att bevisa det meningen ej är så ond som det eljest skulle se ut. Vid det tillfälle, då detta bruk senas: iakttogs, gick man dock väl långt. En prest af sjelfva högkyrkan kom åkande; man stannade hans vagn och tvingade honom att stiga ur. Presten eiterade både bibel och lithurgi, men ingenting hjelpte: han liksom andra fick krypa med hufvudet ned i det fatala hålet och den andra operationen verkställdes äfven, till stor skandal för den välvödde mannen. — Folket tror att det eger fullkomlig rätt till denna excentriska förlustelse och att ingen lag kan komma åt dem derför; de torde dock få erfara annat då saken kommer inför domstol. Aktenskap med ånga En temligen egendomlig vigsel egde för någon tid sedan rum i en liten stad i Lancashire i England. En person vid namn James Martle hade en anställning vid jernvägen, som blott lemnade honom helt obetydlig tid af dagen att disponera för egen räkning. Nu var förhållandet att James hyste allvarsamma planer på att gifta sig. Men huru skulle han bete sig för att erhålla så pass lång permission, att han derunder kunde hinna mottaga den äktenskapliga välsignelsen? Deri låg just svårigheten. James ref sig i hnsvudet; slutligen uppsteg en ljus id i hans hjerna. Han skref ett bref till sin älskade, en ung flicka med det vackra namnet Mary, i hvilket han bad henne att följande morgon tillika med en prest infinna sig på bangården i det ögonblick då tåget skulle afgå. Flickan och prestmannen blefvo mycket förvånade öfver hans begäran, men anlände icke destomindre på bestämd tid till bangården; man ringer med en klocka till tecken att tåget skall afgå, hvisselpipan från lokomotivet låter höra sitt skarpa ljud, James låter dem inträda i en kups, sätter sig bredvid dem, och då straxt derefter tåget satt sig i rörelse, förklarar han för presten att han på ögonblicket vill bli förenad med s u trolofvade. Presten gör i början invänningar mot det ställe, som valts för utförandet af en så helig förrättning, men de båda älskande påyrka saken med sådan enträgenhet, att han omsider beslutar sig för att förrätta vigseln till stor belåtenhet för James och bans unga hustru. Sålunda har man från England exempel på, huru