Göteborgsposten – 1 juni 1867, sida 2

ter honom, för at: bevaka hans steg. Med skuggantrohet följde de honom åtskilliga timmar genom alla stadens och förstädernas delar, men slutligen funno de denna riddarvakt tråkig, trädde fram till den hogvålborne och anhöllo det han skulle åter följa med upp i polisvakten för att få slut på saken. Han iöljde med, men det befanns nu att ban hade åtskilliga besynnerliga papper i sitt våld. Sålunda auträffade man ett prestbetyg, utfardadt af prosten Rosenblad i Örkelljunga. Detta betyg gällde egentligen drängen David Andersson Brand och uppgaf, att han var välfrejdad. Men på betyget, hvilket baronen erkände vara hans, hade han u:strukit dråängen äfvensom Andersson(vid iörhöret i går pastod Brand att der ej hade stått Andersson utan Reuter, ett namn som han sade sig ha efter sin fader på sidolinien, landtbrukaren Reuterhjelm). Förmodligen hade han ansett benämningen dräng föga passande för den som skulle spela baron. Vidare fanns bland hans papper ett brel, skrifvet med god stil, men undertecknadt med nagot oläsligt monogram, i hvilket en person sökte urskulda sig derför att han sagt något om honom, tillaggande att orsakea dertill varit den aw Brand haft mycket att tala om brefskrifvaren. Trenne andra bret voro ävnu mera mystiska. Måhända voro dessa skrifna af samma person som den med det besynnerliga monograomet, men kanske äfven at fruntimmershand. Brefskrifvaren som i intetdera fallet satt någonsomhelst underskritt, beklagade sig öfver de uppoffringar han (eller hon) för honom gjort och buru han måst pantsätta saker; påminde honom om hans ed och hotade med att anmäla honom hos polismästaren, brefskritvarons nära bekante, för någon sak som Brand skulle ha begått. Särskilut beklagade han sig öfver att B. vid något tillfälle skulle ha klistrat ett papper på hans fönster. Detta kallade han lör -nidingsdåd-. För öfrigt afrådde han B. från något, som denne i mystiska ordalag skulle ha skrifvit till honom om, och hvilket brefskrifvaren nu trodde sig finna ha bestått deri att B. ämnat förfalska något betyg. Hela denna korrespondens gaf intrycket af att B. baft någon hällhake pa brefskrifvaren, t. ex. genom dennes eller dennas lastbarhet. Utom ofvannämnda betyg ionehade B. äfven ett annat, innehållande, att han i Stockholm vistas vid slöjdskolan och Fria konsternas akademi, samt att den som utfärdat betyget ej visste något oklanderligt om honom. Vidare fanns bland hans papper tvenne visitkort och ett fotografikort af honom sjelf. Han såg på detsamma ut som en språttaktig d:äng eller hotollvaktimästare, och sanningen är att ban med oordnadt hår och fångdrägten icke såg hälften så fräck ut som på porträttet. Slutligen fanns äfven bland papperen en biljett för resa med ångf. Kronprindsesse Louise till Kristiania i Thorsdags natt. Således hade resan till grosshandlarens landtställe icke varit afsigten, då han samma natt begaf sig ut ur hotellet. Vid förböret i går uppträdde Brand med ganska stor säkerhet, ehuru ej på något sätt med öfvermod. Han förklarade, med en röst, i hvilken urskildes skånsk skorrning, blandad med en qvasiaristokratisk läspning, att orsaken hvarför den omförmälde grosshandlaren ej kännts vid honom hade varit den, att det ej varit den rätte. På den andres kontor väntade han bref med pengar. Han hade varit der och sagt att om det skulle komma bref eller penningar till honom, så skulle det behållas tills ban komme åter. — Till hvem skuile brefvet komma? till Reaterhjelm? sporde polismastaren. — Ja... till mig. — Fran hvem skulle det komma ? — Från Stockholm, från en jägmästare Y. — I går var det från en häradshöfding, anmärkte kommissarien Witrboldt. — Hvem tillhör detta prestbevis? frågade polismästaren vidare; är det ert? — Ja, det är det väl. — Det måtte ni väl sjelf veta. — Ja, det är mitt. — Hvarföre har ni utstrukit fdrängen och Andersson? — Der har ej stått Andersson, der har stått Reuter. Jag heter David Reuter Brand. — Hvarför fingo de orden ej stå der? — Nej, ty jag var ingen dräng. Han upplyste nu, att hans moder hette Maria Brand, att hon blifvit gift och att hans styffar vistas utrikes, att han bott hos en sostermor tills han gått och läst, sedan vistats på Torups landtbruksskola; derefter varit sjuk och åtskilliga år legat vid Ramlösa och i Köpenhamn; sedermera varit på en landtegendom i Skåne och slutligen 1865 rest till Stockholm. Der hade han af slagtingar underhällite vid slojdskolan och de fria konsternas akademi. Han hade bott på åtskilliga ställen och bl. a. bott för 8 fdr i månaden hos en Lind. — Men ett ställe har ni glömt af, yttrade polismästaren. — Nej, jag nämnde ju direktören. — Hvilken direktör? — Jo, cellfängelsedirektören ... Lind, han på Drottninggatan. — Ja, men ännu ett ställe. — Det mins jag ej. — Jo, det var äfven på norr; der var äfven en cellsängelsedirektor. som sjelf var värd på stället? (Ref. har glömt att berätta, det bland B:s papper äfven funnos blad ur religiösa afbandlingar, sädane som utdelas till fångar, och hvilka ej finnas att köpa i boklådorna). — Har ni aldrig varit häktad? frågade polismästare vidare. — Nej. — Men det upplyses nedifrån cellfängelset, att ni medgifvit det. — Ja, jag har varit inne i polisen ett par timmar. Annars har jag ej gjort något. — Annars? — Ja. De hade skrifvit ett bref som ej var något namn under, och derför angafs jag af någon som var ond på mig i polisen i våras, för det jag strukit de der orden i mitt prestbetyg. — Nå hur slutades det? — Jo, jag talade med en häradsskrifvare, och han sade att jag ej skulle vara rädd, ty jag skulle klaga hos någon... — Hos hvem? Hos justitiekanslern ? — Ja. — Jo, det kuude jag tro, och då blej polismastaren så rädd att han släppte ut er? — Ja, jag släpptes och fick penningar af polismästarn. — Hur mycket? Tio rdr? — Det var allt meraBrand tillade att han skulle betalat ytterrocken till en del nu, då han fått sina penningar från Stockholm och till en del då han kommit till sin kondi