Göteborgsposten – 28 maj 1867, sida 2

slags ömhet och behof af tillgifvenhet gåfvo ett förtjusande uttryck åt detta drömmande madonsehufvud. Vare sig att det verkligen var anlag för drömmeri eller trötthet vid det dagliga lifvet, men Valentine tycktes ofta lefva i en annan verld än den som omgaf henne. Hvar och en visste att hennes man icke gjorde henne lyeklig men aldrig hörde någon henne beklaga sig. Tillbakastött af baronens dåliga uppförande hade allt hvad hon ägde af godt. tillgifvet och älskande i hjertat öfverflyttat sig på de fattige. Då Gud icke hade gifvit henne några barn, hvilka hon så högt skulle hafva älskat, skulle man kunna säga att hon adopterade en del af de olyckligas så talrika familj. Hon nöjde sig icke med att gifva sina penningar, det vill säga att blindt kasta ut dem; hon gick sjelf att besöka de fattiga och underrätta sig om deras behof. Råd och handräckningar, vård och goda ord, ingenting var henne för dyrt för att trösta dem. Hon gick sex trappor upp för att aftorka en tår. Som vi ofvanför sagt hade Valentine en stor tillgifvenhet för sin nevö, markis Jean de Ruzolles. Oaktallt sina galenskaper och oaktadt de förderfliga inflytanden af de dåliga sällskaper han alltför ofta såg, hade markisen å sin sida för sin unga tant en uppriktig vänskap och vördnad. Det var den enda person af hvilken han fruktade förebråelser. Fruktan att bedröfva Valentine hade mer än en gång hindrat honom att begå mången dumhet. (Forts.)