Göteborgsposten – 28 maj 1867, sida 1

erk, hvilket är förtjent af mer än vanlig uppmärksamhet äfven här i landet, neml:: Rosenborg. Mindeblade fra de danske Kongers kronologiske Samling, at Carl Andersen, med 52 stora träsnitt. En hvar, som besökt Köpenhamn, har ätven besökt Rosenborg och besett de der förvarade talrika samlingarne, hvilka innebålla jemväl många svenska fornsaker, hemförda som trofer från krigen. Bland dessa innehåller -minnesbladen en illustration af Carl XII:s värja, som finnes bland samlingarne och rörande hvilken utgifvaren lemnar följande skildring i texten: Det är, såsom teckningen visar, en ytterst enkelt utstyrd, omkring 7 qvarter lång värja med messingsfäste och tillhörande svart laderskida. Det är saledes hvarken genom dyrbarhet eller prakt, som den illara er sig uppmärksamheten, och likväl har helt säkert ingen besökt den historiska samlingen, utan att låta ögat foreträdesvis med vördnad dröja vid detta föremål; ty detta svärd har ursprungligen tillhört hjeltekonungen, honom om hvilken sången täljer: Han kunde icke vika, Blott falla kunde han. Denna värja har en gång hvilat i konung Carl XII:s hand. Huru kom den då hit? Ja, den hänger icke här såsom en eröfrad trose, utan såsem ett minne uf en tapper konung, som förstod att skatta hjeltemodet äfven hos en fiende, med hvilken han nyss stridt på lif och död. Den 8 Mars 17i6 hade svenskarne i nattens mörker ö!verrumplat och tilllängatagit omkring 30v norska soldater, hvilkas värf skulle vara att försvara ränsen, då Carl XII gjorde sitt första infall i Norge. Deras anförare, öfverstelojtn. Bruggemann, låg i sin Jjusva sömn och drömde om allting annat än bläa gossar, då han blef väckt och förklarad för fånge, och, Åsädan herren är, sådana äro hans underlydande — hans underlydande passade icke på bättre, än han sjelf. — Detta var en fläck på den norska vapenäran, men den fick ej heller lot att sitta i länge; ty ännu samma natt, innan dagen grydde, kom öfverste Kruse med 200 dragoner. Ögonblickligt kastade han sig på det svenska avantgardet, som utsjordes af 600 ryttare och anfördes af Carl sjelf. Han dref svenskarne flera gånger tillbaka, blodet flöt 1! strömmar, och det vildaste handgemäng uppstod, hvari Kruse tillfogade såväl Carls svåger, prinsen af Hessen, som andra farliga sår. Men sveuskarne blesvo genom nya förstärkningar allt flera och flera, norrmännen deremot färre genom den stora manspillan, och då Kruse slutligen fatt så många ugg. utt ban ej orkade lyfta värjan, måste han gifva sig med aterstoden af sitt folk. Denna tapperhet, som kom så oväntadt ofvanpå Bräggemanns och hans folks loja försumlighet, väckte hög grad konung Carls beundran, hvilken han genast lade i dagen genom att låta sin egen läkare förbinda Kruse, Derpå aflade han hos honom ett personligt besök, och det var härunder, ban skänkte Kruse, som, då han togs tillfånga, måste lemna ifrån sig sin värja, sitt eget svärd, troende en så tapper man väl vara värd ett godt vapen. Då vi nu se denua enkla värja, bvilken endast lämpar sig till att hugga med, men icke att göra tjenst vid en intet sägande grannlåtsparad, huru lefvande står icke då framför oss den raske konungen med det kala hutvudet (midt i peruktiden!), med det ansprakslösa kyllret, med sitt rarfliga, indragna lefnadssatt! Och då vi erinra oss anledningen, hvarför detta vapen finnes i en af våra historiska samlingar, huru minnas vi icke då med detsamma den käcke, ridderlige drot, hvars hufvud här bojues af aktning för en besegrad likel Illustrationerna i detta verk äro utförda med stor sorgfällighet och smak, och texten är, såsom läsaren at ofvanstående utdrag tunnit, lätt och behaglig, hvarföre vi med tullt skäl tro oss kunna förorda arbetet i allmänhetens hågkomst. Romanbibliotek. N:o 21 har utkommit af Europeiska Följetongen och Idun, innehållande resp. fortsättning och slut på Ponson du Terrails roman bÅonung Henriks Ungdom?, 2:dra afdelningen, och forts. på Signhilds andra kärlek. Från Skara skrifves d. 25 d:s: Den genom en regnig höst förl. år sent sådda höstäden försvagas med hvarje dag och gräsvallarne förete äfven de svagaste utsigter till ens den medelmåttigaste skörd. På många ställen synes klötvern vara nästan helt och hållet utgången och äfven timotejrötterna hatva, på vallar med styt lerbotten, mestadels krupit upp ur jorden och ligga på densamma förtorkade. Vinterförråden af hö och halm äro nu på många ställen uppfodrade, men kreaturens utsläppande på bete kan ännu icke ske på lere veckor, ty marken är icke mera grön nu, än hvad den i vanliga år plägar vara vid samma tid i April. Vårsådden pågår dagligen nen har ofta måst afbrytas till följd af storm och snöyra och är ännu på långt när icke afslutad. Rohdeska sällskapet väntas om Onsdag, ill Borås för av Kostihimmelsfärdsdas 3 dem I