Göteborgsposten – 28 maj 1867, sida 1

första påscende skulle man blott gifvit honom ett fyrtita år, så mycken omsorg egnade han olu person; vid andrögonkastet gaf man honom ytterligare ett tiotal. Han hade emellertid bibehållit allt sitt hår och mej än en ung man skulle hafva afundats honom emaljen hans täuder som voro utomordentligt vackra. Han ba helt små polissonger, svarta som hans hår och fina musta cher. Det svarta och starkt glänsande ögat, ehuru lig gande något djupt under ögonbrynets båge, var skarpt oci saknade på samma gång öppenhet. Han bar hufvude högt och hade ett sätt att låta blicken irra under de half slutna ögonlocken, som gaf honom något förbehållsamt ocl högdraget. Hans bruna hy röjde ett sydländskt ursprung. Mun nen stor och sluten genom en slags hopdragning, hade jaf vet icke hvad af sarkastiskt och cyniskt. Satirisk och bitande, mera fruktad än älskad, hade baron de Saint-Valiez många bekantskaper och föga vän ner. Spelare, utsväfvande och utan att veta af någon ty gel för sina passioner var han begåfvad med en djerfhe och fräckhet utan like. Det löpte om honom åtskilligt: fula historier men alla inskränkte sig till gissningar. In gen skulle dessutom hafva vågat göra sig till echo deraf ty baronen, skyddad genom sin familj och sina förbindel. ser gällde med goda skäl för en fruktansvärd duellant. — Nå väl! sade han såättande sig vid sidan af sir neveu, hvarföre ger du icke din diner hemma i stället för att föra oss på värdshus.