Göteborgsposten – 24 maj 1867, sida 2

Nej! vi vilja icke tjusas af denna stilens trollkraft. Vi tillbakavisa med hela kraften af vär medborgarande dess panteistiska och satalistiska signelser. Och då en al våra mästare synes oss uppmuntra en förslappande, upplösande tendens, protestera vi i namn af den individuela frihetens oafytterliga rätt. Haru! — man beklagar sig öfver centralisatioinens öfve drifter; man angriper med skäl det system, som i Frankrike gör af den personliga kraften ett (blindt verktyg. Och man föreslår oss såsom ideal ett kaotiskt amalgame, der ej allenast hvar och en af oss skulle se sin egen kraft försvinna i den germaniska mysticismens förvekligande vågor, utan äfven sjelfva fäderneslandet, hvarje sadernesland, skulle förlora sin anda. Men — säger Michelet i sin bok Le Peuple, hvilken kosmopoliterna borde läsa och läsa omig-n — ingen folkanda kan omkomma. Hr Victor Hugo citerar för oss Roms och Athens exempel. Men huru gick det då med Athen, när det upphörde att vara ett fädernesland? — En skola för sofister och rhetorer, — ända till yrsel djerfva teoretici och slafvar, beredda att underkasta sig allt och göra allt. Huru gick det med Rom, — när Rom uppgick i verlden och verlden i Rom? — Ett ofantligt pandämonium af osunda drömmar och otillfredsställbara begär, en menniskoslägtels bordell. Nej, bevarom vårt sadernesland! Vi äro ett förbund mellan Europas Föroata Stater; vi tillbakavisa kosmopolitismen. Vi vilja broderlighet; vi vilja ej en oredig blandning af menniskor. Må hvarje folk förblifva sig sjelft, — i framtidens fria stat — likasom äfven hvarje individ: må vi akta den enskilda personens frihet och äfven denna kollektiva personlighets frihet, som man kallar fädernesiandet. Det är icke kärlekspr dikningar, vii denna stund behöfva, man bör undervisa oss om vår kraft som tillatit våra förfäder att pånyttföda verlden, i det de böjde henne för sina fötter. Denna kraft är oss isynnerhet nödig i närvarande stund, för att vi må kunna ätereroöära vår frihet, hvarforutan vi ej kunna äterförvärfva vårt inflytande utät. Det är synbart: frihetsandan är väckt inom Frankrike, Sedan krigets åskor nu rullat ötver och folket återigen kan andas ut, skall det åter höja hufvudet och med en sedan 1852 hittills ohörd, kraftig stämma återfordra sin käraste egendom, arfvedelen från 1789. Verldsutställningen och fursteglansen skola ej så förblända Frankrike, att det icke skall kräfva nu mer än någonsin förhatliga bojors aftagande. För en osund, förvekligande kosmopolitism skall det ej förgäta sin nationala sjeltständighet och dennes grundval, sin folkindividualitet. Den fara, hvari Frankrike ännu helt nyss sväfvade, skall, om deral göres mera behof, öppna ögonen tör absolutismens förträfflighet, om den också höljer sig i demokratiens mantel. Denna fara eger Journal des Debats nog mod att öppet angifva i en uppsats, hvilken väckt ovanligt uppseende och hvari det bl. a. heter: Det ar ej någon hemlighet, att vår militära organisation var (före konferensen) mycket fullständig, och att vi visserligen icke skulle saknat folk, om ett krig brutit ut, men att detta skulle varit illa beväpnadt. Vi skulle haft många soldater, många officerare och många generaler, hvilka skulle med tapperhet uppfyllt sin pligt, men i afseende på utrustningen varit nödsakad att strida under dåliga vilkor. Skulden härför kan icke öfverflyttas på någon enskild, emedan hvar och en bär sin del af ansvaret, Den luxemburgska frågan har upplyst oss härom. Mojligheten af att ett allvarligt krig med Preussen skulle kunna utbryta, gjorde det nödvändigt, att de oundgängliga förberedelser vidtoges, som man kan vänta al en forsigtig regering. Krigsministeriet lade genast hand vid verket med den kraft och raskhet, som det alltid utvecklar, då omständigheterna så fordra, och det rådde alven mäktiga medel. Det har redan uträttat mycket, men ännu återstår mycket att göra, och vi fasthålla vid hoppet om, att det icke skall lägga händerna i kors. Nu, då freden är undertecknad, skall ingen, ej ens i Berlin, tro, att Fankrike har lust att med alldra första förklara Preussen krig och rustar sig för denna eventualitet. Vi förklara utan omsvep, förvissade om att ha den allmänna meningen med oss, att Frankrike icke har lust att föra krig emot någon, och att det vill ha fred, men att det äfven vill vara redo att möta alla händelser. I detta fall råder en slaeude likhet mellan den nuvarande situationen och det tillstånd, som inträdde år 1840 efter undertecknandet af fördraget af d.! Juli. De fyra makter, mellan hvilka detta fördrag afslöts, behandlade oss illa och orättvisst, och hela nationen kände sig starkt kränkt häröfver. Upphetsningen var så stor, att kriget tycktes oundvikligt, och regeringen måste förbereda sig härpå; men man var i intet hänseende rustad. Ministeriet tog derför på eget ansvar de kraftigaste mått och steg, och det drog ej i betänkande att genast fatta beslut om Paris befästning och bestyckande, hvartill erfordrades ej mindre än 2,000 kanoner. Nu är det, Gudi losvad, sörjdt för Paris befästning, och i detta fall är det icke nödvändigt utt företaga något; men det tillstånd, hvari våra östra och norra fästningar befiuna befinna sig, står icke i riktig proportion till de framsteg, som man gjort i anfallsoch försvarskonsten. Det finnes vid vår gräns befästade platser, som man, oaktadt vår påpasslighet, skulle kunna öfverrumpla. Vi tro derför, att regeringen skulle göra klokt i att följa det år 1840 gifna exemplet, i det hon begagnar den rörelse, som den luxemburgska frågan framkallat inom Frankrike, till att göra vårt försvarssystem fullständigt. Denna af bladets redaktionssekreterare undertecknade artikel kan möjligen vara anlagd på att gifva ett sken af skäl åt Frankrikes fortgående rustningar, hvilka dessutom nu redan börja träda i skuggan för de i Paris påbörjade praktfulla festernas bländande glans. Bland de, som redan hållits, intager den stora bal, som d. 17 d:s gafs i engelska